Kollektivt navelskådande.

Jag har förstås ägnat de senaste veckorna åt att försöka tänka ut vad jag kan bidra med i frågan om kvinnors menstruation, eller åtminstone om klimakteriet. Det är trots allt en kolumnists uppgift att på ett habilt och helst underhållande, men ändå tänkvärt sätt, kunna formulera sig om ämnet för dagen. Ämnena för dagen, i ganska många dagar, har varit just de ovan nämnda. I alla fall om man är trött på regeringsbildningen och på konflikten mellan Leif G W och Gunilla Persson, två ämnen som har alldeles för många likheter för att sinsemellan erbjuda någon omväxling.

Att hitta en fungerande väg in i de här ämnena har visat sig svårt. Det finns nämligen vissa ämnen där identitetstänkandet direkt tar överhanden. En man som skriver minsta rad om frågor som har att göra med kvinnlig fertilitet och hormoner, lever farligt. Alldeles oavsett innehållet går reaktionerna direkt på person, eller åtminstone kön, snarare än sak. Det säger sig självt att en man inte kan ha något att säga i sådana ämnen, eftersom det saknas egen erfarenhet.

Men nu säger det sig förstås inte självt. Vi är rätt många män i dag som har gott om erfarenhet av både menstruation och klimakteriet. Vi har växt upp i ensamförälderhushåll med mödrar och systrar. Vi har haft ett antal nära relationer. Vi har haft andra band över könsgränsen som varit tillräckligt förtroliga för att ämnen av det här slaget ska komma upp, då och då. Man kan ha erfarenhet av hormoncykler utan att själv ha dem, precis som man kan ha erfarenhet av sjögång, utan att själv vara ett hav. Det är inte exakt samma erfarenhet, förstås, men det är ändå erfarenhet. Och poängen med att utbyta erfarenheter är att de inte är exakt desamma.

Jag har sett bland manliga kollegor att ett slags avundsjuka börjat bre ut sig. Här och där har det börjat skrivas om det »manliga klimakteriet«. Det ter sig ganska lamt i könsjämförelse. Häromdagen såg jag en naturmedelsannons som med instruktiva profilbilder visade att en med åldern avtagande testosteronnivå, inte ätande och ölande, är orsaken till manliga isterbukar. Det borde bara vara en tidsfråga innan det börjar skrivas om förhudsförträngningar, eller annat sådant som män kan känna ensamrätt till.

Men det vore fel väg att gå och dessutom meningslöst.

Det vore fel därför att vi bara blir dummare och dummare om vi håller på så här: bara kvinnor får skriva om kvinnor, bara svarta om svarta, bara transor om transor, bara samer om samer och nu då bara män om män. Det leder till intellektuell inavel. Syftet med vartenda inlägg blir inte att ta reda på något nytt, eller se något ur ett annat perspektiv, utan att bilda inåtblickande kollektiv av samstämmighet.

Vist är det skönt att ha en flock att försvinna i, men det är ett slappt sätt att hantera sitt intellekt.

Det vore dessutom meningslöst att män försökte muta in sina egna reserverade arenor, eftersom de aldrig skulle få ha dem i fred i alla fall. Det finns inget tabu mot att kvinnor har synpunkter på mäns tunnhårighet, potensproblem, partnerval, sittstil i tunnelbanan, bilförarförmåga, ordval, eller vad det nu kan vara. Det är rent av påbjudet för kvinnor att uttrycka alla möjliga åsikter om manliga företeelser. Även i det fallet trumfar alltså kvinnlig erfarenhet manlig erfarenhet.

Man behöver inte vara genusteoretiker för att förstå varför. De grupper som anses underordnade, har i kraft av sitt underläge större frihetsgrader än andra. Det är inte alldeles orimligt. Men om den här typen av underlägesprivilegier permanentas leder de snarare till att bekräfta underläget än till att bryta det.

Egentligen tycker jag därför att vi ett tag borde testa motsatt princip till den som gör det svårt för manliga kolumnister att skriva om kvinnors problem. Ingen borde få skriva om den grupp som man själv tillhör. Alla borde i stället skriva om grupper de inte är del av. Det skulle säkert resultera i en massa feltramp, missförstånd och upprörda känslor. Men just därför skulle det bli intressant och utvecklande för alla inblandade. Inga lojt trygga kollektiv av oprövat samförstånd skulle bli stående, som unket vatten.

Och vad är då min otroligt intressanta synpunkt om det här med menstruation som offentligt huvudämne? Jo, ungefär den här: Lägg av nu. Det börjar bli löjligt.