Kommer regeringen Kristersson sitta mandatperioden ut?

Det är svårbedömt. Men här kommer min bästa gissning. 

Sverigedemokraternas ledning framstår som målmedveten. Den har övertygat många om att en elit har dragit folket vid näsan genom att släppa in folkfrämmande element i landet, göra bensinen dyr, klemat med brottslingar och tvingat på folk både vindkraftverk och könsöverskridande uttryck, till och med på luciaafton. De har inte råd att framstå som veka i någon av dessa frågor. Invandringen ska minska, återvandringen ska öka, liksom Sveriges utsläpp. Straff ska höjas, polisen ska få högre löner och fria tyglar, kärnkraft måste byggas och inte en enda hbtq-lucia ska få passera obemärkt. Ojämlikhetsexplosionen, de dramatiskt sänkta skatterna för höginkomsttagare, den åtstramande finanspolitiken, den rigida penningpolitiken, marknadskaoset i välfärden och den totala avsaknaden av bostadspolitik bara får inte stå i centrum för den politiska debatten. Då imploderar nämligen sannolikt SD. 

Allt detta är ett problem för Ulf Kristersson, som ju gärna vill vara statsminister i minst fyra år. Invandringen till Sverige och Europa fortsätter. Och till råga på allt behövs den av helt uppenbara och sedan länge kända demografiska skäl. Fossila bränslen kommer att bli dyrare för varje dag som går och inom kort fasas de ut helt. Ebba Busch säger sig nu älska vindkraft lika mycket som Magdalena Andersson älskar billig el rent generellt. Hur mycket man än drar på med repressiva åtgärder mot marginaliserade grupper, så kommer inte den grova brottsligheten att minska. Ett genomgående repressivt samhälle, med regelbundna visitationer på privatjet och kungamiddagar, kommer naturligtvis inte att genomföras, trots att det möjligen skulle förhindra en hel del brottlighet. Välfärds- och arbetslivsreformer som skulle minska den grova organiserade brottslighetens affärsmöjligheter avser man inte heller genomföra. Tvärtom. 

När allt kommer omkring är det inte fantasin om det homogena folkhemmet som är helig för Moderaterna, utan i stället den urbana övre medelklassens valfrihet och rätt till privat tjänstekonsumtion. I praktiken tvingas Sverigedemokraternas väljare att stödja det svenska 2000-talet som högsta ideal, istället för det 1930- eller 1950-tal som partiledare Åkesson hyllar.  

Detaljer som att två av fyra Tidöpartier regelmässigt hamnar under riksdagsspärren kan naturligtvis bidra till knakande fogar. Att oppositionsledaren är den överlägset mest förtroendeingivande partiledaren i folkets ögon gör inte saken bättre. Än värre blir det av att den svenska kreditboomen nu är över, att breda gruppers reala inkomster sjunker ihop som en illa tillredd sufflé, och landet befinner sig i proxykrig med Ryssland.  

Det starka samhället, som den här gången kommer att behöva vara ett grönt folkhem, kommer nu att byggas inom ramen för det europeiska fortet. Till vilket miljoner och åter miljoner nya medborgare kommer att ansluta. För att vara med och tillverka ammunition, jobba i omsorgen, skörda frukt, bygga batterifabriker och en bättre framtid för sig själva.  

Trots alla dessa hinder för samarbetet, och trots att den verkliga ojämlikhet som lagt grunden för Sverigedemokraternas valresultat kvarstår eller förvärras, så kan det ändå dröja innan Tidölaget spricker. Moderaterna framstår som både motiverade till och förhållandevis skickliga på att låtsas genomföra även hyfsat galna SD-förslag. Det kan hålla till 2026. Sen är det slut.  

I spekulationer om sittande svenska regeringars förmåga att bli kvar vid makten glömmer man ofta att vi har ett system av negativ parlamentarism i vårt land. Det är alltså först om en majoritet av riksdagens ledamöter, 175 av 349, aktivt röstar för att avsätta sittande regeringschef som denna och dennas regering måste avgå. 

Vad gäller regeringen Kristerssons ställning bygger den, genom Tidöavtalet, på en riksdagsmajoritet om fyra riksdagspartier som tillsammans kan uppbringa 176 ledamöter. Det må se bräckligt ut. Det skulle ju räcka med att två ledamöter från denna majoritets två svagaste länkar – SD och L, hoppade av och förenade sig med oppositionen i kammaren för att statsminister Kristerssons saga skulle bli all. 

Dock, att trumma ihop en parlamentarisk majoritet som aktivt röstar nej till sittande regering är inte enkel matematik. Ty man kan ju också lägga ned sin röst, alltså aktivt markera att man avstår ifrån att rösta. 

Vilka partier i oppositionen skulle således dessa två lagbytare eller vildar, kunna förena sig med, för att det skulle bli 175 riksdagsröster mot sittande regering? 

Konvenansen svarar att det givetvis är S, MP, V och C. 

Men det är ett felaktigt svar, eftersom man därmed bortser från C och dess förändrade läge i och med bytet av partiordförande i februari detta år. Ett par indikationer avseende hur C numera ser på regeringsfrågan, som kom från den nya partiledaren Demirok, hamnade i medial skymning i den publicistiska kaskaden kring turerna med informationen om hans misshandelsdomar och dubbla medborgarskap, men de är värda att rekapitulera. 

I valkampanjen förklarade dåvarande C-ledaren Lööf att S-ledaren Andersson var hennes partis statsministerkandidat. Följdriktigt och i enlighet med partilinjen röstade den 17 oktober, den nyblivna riksdagsledamoten Demirok "nej" till Kristersson som regeringsbildare. "Det är en otrolig konservativ regeringsbildning vi ser här nu, det är en mörk dag", sa han till Sveriges radio. 

Men som nybliven partiledare markerade Demirok att han inte stod bakom Andersson som statsminister om regeringen Kristersson skulle falla: "Jag hoppas verkligen att regeringen håller ihop och att vi inte hamnar i en regeringskris i det känsliga läge vi befinner oss i. Och jag kan inte annat än utgå från att vi har en regering och vår statsminister heter Ulf Kristersson." (Exp. 2/2) 

Inte heller gav han uttryck för samma beröringsskräck med SD som sin företrädare, utan förklarade att han hade inte hade något att göra upp med regeringen och SD, men med villkoret att också S hade bjudits in – emellertid betecknande nog inte att S också måste vara med på en uppgörelse. 

Viktigare än kanske Demiroks uttalanden är sakförhållandet att C i dag balanserar runt riksdagsspärren – att jämföra med Lööfs uttalade mål vid sitt tillträde som partiledare 2011 att lyfta C till ett 20-procentsparti valet 2022. Att i detta läge aktivt medverka till att fälla regeringen Kristersson skulle inte ge C nya vänsterväljare, eftersom det därmed skulle komma att agera som de tre andra partierna på vänsterkanten. Det skulle däremot med all säkerhet leda till att än fler borgerliga väljare lämnade partiet, varpå en utomparlamentarisk tillvaro blev en realitet för C efter 2026. 

Slutsats: Så länge som Demirok leder C kommer också Kristerssons regering att sitta kvar till nästa val. Förutsättningen är givetvis att Demirok sitter kvar som C-ledare till dess. 

***

Läs även: Hur bör den nya regeringen bekämpa skjutningarna?

Läs även: Finns det ett fascistiskt hot i dag?