Kommer S+SD-majoriteten göra gemensam sak?
Kommer Socialdemokraterna kunna samarbeta med Sverigedemokraterna? Markus Kallifatides och Thomas Gür tar sig an frågan från vänster respektive höger.
Toppbild: TT
Markus Kallifatides: Vi är inte beredda att göra vad som helst för att nå regeringsmakten
Det finns en ganska vitt spridd föreställning om att socialdemokratin är beredd att göra vad som helst för makten. Tesen tål dock inte riktigt mötet med verkligheten. Socialdemokraterna har riksdagsmajoritet tillsammans med SD, men Magdalena Andersson har inte ens försökt förhandla till sig statsministerposten med dem. Det gjorde däremot Ulf Kristersson, den före detta liberalen som nu samarbetar med den före detta kärnkraftsmotståndaren Jimmie Åkesson.
"Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället. Partiet bildades 1988 med det övergripande målet att forma en demokratisk, politisk rörelse som skulle slå vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten och vårt lands fredliga och demokratiska utveckling."
Så inleds SD:s principprogram där det naturligtvis inte framkommer att partiet 1988 bildades ur rörelsen Bevara Sverige Svenskt och av ett antal personer med bakgrund i uttalat nazistiska organisationer.
I det socialdemokratiska partiprogrammet kan vi läsa:
"Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål. […] Demokrati förutsätter frihet från fattigdom och fruktan, men också frihet och möjlighet att utvecklas i gemenskap med andra människor. Därför måste de politiska friheterna bindas samman med grundläggande ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter."
Det kan tilläggas att partiet bildades 1889 av ett antal fackföreningspionjärer och intellektuella som formats i den internationellt växande socialistiska rörelsen.
Socialdemokrater har alltså i snart 150 år kämpat mot just "värdekonservatism" och en "nationalistisk grundsyn" och eftersträvar i stället majoritetens uppslutning kring ständiga reformer, uppbyggnad av välfärdsstaten och demokratins fördjupning med målet om frihet – för alla. Detta i en ständig kamp mot kapitalmarknadskrafterna som alltid springer ur och återskapar ojämlikhet och därmed ofrihet för de många. Samarbete med nationalister som ska "slå vakt" om en abstrakt och närmast mytologiserad, "gemensam nationell identitet" är ideologiskt osannolikt. Det borde i och för sig gälla också för de borgerliga partierna.
Sverigedemokraterna har sedan mitten av 90-talet utvecklat en alltmer välpolerad frontorganisation, men med egna propagandamedier och hatdrevskommandon i sociala medier. Gång efter gång hyllar ledande partiföreträdare uttalade nazister, fascister och andra icke-demokratiska krafter i den våldsbenägna internationella högerextrema rörelsen. Hundratals av partiets kandidater till förtroendeuppdrag har befunnits med direkta kopplingar till nazistiska och rasistiska organisationer och partier.
Och partiet har dessutom i grunden en fientlig, närmast hatisk, inställning till just Socialdemokraterna och partiets företrädare. Där tillkommer ett förakt för skydd för minoriteter, fristående forskning, journalistik och kulturskapande. Man försvarar numera aktivt vinstjakten i skattefinansierad välfärdsverksamhet. Som kronan på verket förnekar och förvränger ledande företrädare för partiet aktivt den internationella klimat- och miljöforskningens resultat.
Det borde alltså inte förvåna att Socialdemokraterna inte vill samarbeta med SD. Vi är nämligen inte beredda att göra vad som helst för att nå regeringsmakten.
Thomas Gür: På medellång sikt kommer SD att överta socialdemokratins roll
För att bilda en regering med något slags majoritetsförankring i riksdagen måste minst två av de tre största partierna i svensk politik kunna samarbeta. De handlar självklart om M, SD och S, vilka tillsammans innehar ungefär 70 procent av väljarkåren och riksdagsplatserna.
Om två av dessa tre hittar varandra i ett samarbete, kan det paret sedan komplettera med något eller några av riksdagens småpartier och dana ett majoritetsstyre.
Det har varit uppenbart sedan valet 2014, då SD kom en bra bit över 10 procent (12,86), att det av de två övriga stora partierna som förmår att inleda ett samarbete med SD, också blir det parti som skapar ett majoritetsunderlag.
Detta enkla sakförhållande kom att förnekas i Decemberöverenskommelsen från 2014, vilken, i ett försök att ställa SD åt sidan, i stället hävdade: "De politiska förutsättningarna i Sverige gör att det är sannolikt att Sverige kommer att styras av minoritetsregeringar även de närmaste åren …" Också det kortlivade Januariavtalet från 2019 var ett tröstlöst försök att avvisa besvärliga fakta.
På marginellt håll såväl inom S som inom M, har ibland tankar framförts om en storkoalition mellan dessa två partier, inte minst just efter SD:s inträde i riksdagen och snabba tillväxt. Men de förslagen har alltid hamnat på hälleberget. Ty för en sådan storkoalition är både den ideologiska skillnaden och makthungern på respektive håll för stor.
I en koalition mellan S och M skulle M alltid bli den underordnade parten och en moderat partiledare aldrig statsminister. Sannolikt skulle dessutom ett sådant kompanjonskap halvera M:s väljarstöd i påföljande val. Vad relationen mellan M och SD nu har visat är att SD, som det större partiet, kan avstå från både statsministerpost och regeringsmedverkan, men ändå bidra till att upprätta och upprätthålla en parlamentarisk majoritet.
Kan då någon gång S göra samma sak som M och närma sig SD för att säkra ett sådant samarbete? I politiken är teoretiskt inget omöjligt, men svaret på den frågan är i dag, och för överskådlig framtid: Nej. Överskådlig framtid betyder i sammanhanget: Inte med nuvarande partiledningar inom såväl S som SD.
Den retorik som ledande figurer inom S offentligen så hårt bundit sig till i sin beskrivning av SD:s karaktär och historia, gör det inte möjligt för dem, med de uttalande pejorativen i bagaget, att inleda ett samarbete mellan S och SD.
För SD:s del är vederviljan visavi den socialdemokratiska retoriken väldigt stark och den upplevda distansen till S-ledningen betydlig, eftersom SD:s högsta ledning är mycket mer värdedrivna än professionella politiker i allmänhet och därför också mindre präglade av opportunism/pragmatik än vad Socialdemokraternas ledare kan vara när de tycker att så behövs.
De som, för den politiska stabilitetens skull ändå vill se ett samarbete mellan S och M, kan trösta sig med att på medellång sikt kommer SD att överta socialdemokratins roll som den nationella välfärdsstatens vurmare och försvarare – med Per Albin Hanssons stridsskrift från 1926, "Sverge åt svenskarna – svenskarna åt Sverge!" (han stavade det så) som förebild. Med samarbetet mellan SD&M, får de också delvis sitt efterlängtade S&M-samarbete i en annan form.
Den residua av S som då säkert finns kvar som ett mindre parti än i dag och också än SD, kan då söka sig till ett samarbete med SD som en junior partner i samma välfärdsstatliga hägn, i förhoppningen om att vägleda sin seniora partner rätt och fila bort de värsta kantigheterna. Ungefär som M gör med SD nu, alltså.
