Kommer vi kunna ta farväl av det förbannade kriget?

Det är inte PTSD om alla runtomkring också har det. Så brukade jag tänka under mina fem månader i Ukraina tidigare i år – alla var så upptagna med att överleva eller bara stå ut, så hypnotiserade av att ett land med 140 miljoner invånare försökte ha ihjäl oss, att det där post-stadiet aldrig hann inträda. När det är missiler på väg tänker man på framtiden, inte det förflutna.

Hela oktober fördrev jag sedan i Bukarest. Sirenerna där gick illa åt mig: i Ukraina var det först efter flyglarmen man kunde veta om ryssarna hade träffat någonting, och dåliga nyheter kom då med ambulansernas och brandbilarnas tjut.

Ett annat problem i Rumänien var män som kom springande förbi mig på gatan, tätt intill så att andetagen kändes i nacken. Ingen – ingen – skulle bete sig så i ett land i krig. Värst av allt var det förstås om någon kom joggande rakt mot mig. En karl väjde i sista sekund och honom var jag nära att slå på käften, med tändaren i näven och allt, som jag fått lära mig.

Mycket värre än så var det inte. En del mardrömmar.

Först när jag klev ur taxin vid flygplatsen låste det sig på riktigt. Det var aldrig några civila plan i luften över Ukraina; kom någonting farande där uppe fick man spana ordentligt, och hoppas att det var ett av våra jaktflyg och inte en rysk kryssningsrobot. Nu, på trottoaren utanför internationella terminalen, steg dånet från mängder av jetmotorer samtidigt och jag bara stod där.

En del av mig ville skynda in, söka skydd, men den paralyserade delen hade sina egna idéer. I säkert fem minuter väntade jag på att bli liksom återaktiverad, och på den tiden hann jag vänja mig, så smått. Så stegade jag in i den relativa tystnaden. 

När vi påbörjade nedstigningen mot Gatwick var det beckmörkt ute och generöst med turbulens. Jag satt så att jag såg styrbords vinge, som blinkade i rubinrött och blixtvitt om vartannat för att synas. När vi studsade och dök ner genom några skira moln var det som att falla genom ett åskoväder, eller som att trilla in i ett artillerianfall. Överlever mitt hjärta det här, tänkte jag, klarar jag vad som helst. Men jag vägrade att blunda.

Se det som konst, Thomas. Ta farväl av det förbannade kriget här och nu. Det är bara turbulens och blinkande lyktor. Försök, bara försök, att ta farväl.

Hjärtat klarade sig trots allt. Fan vet hur jag såg ut vid passkontrollen sedan, för jag skakade fortfarande. Ingen behöver heller tro att jag hade tagit hand om mig särskilt väl under de trettiotre dygnen i Bukarest. Men till min ofantliga lättnad bestod kontrollen enbart av en maskin för inläsning av biometriska pass. Jag har aldrig upplevt robotiseringen av samhället som så human.

På min femte dag i sydöstra England är det Guy Fawkes, minnesdagen av 1605 års misslyckade katolska terrordåd mot parlamentet. Det kommer bli fyrverkerier, har hon varnat mig, kvinnan jag korsat kontinenten för. Förbered dig på det.

Det har jag såklart alls inte gjort men som tur är har hon det. Så vi är inte ute på stan, bland folk, för att se den mörka novemberhimlen stickas i brand. Vi är hemma till sängs. Och det är en jävla tur det.

Värst i Ukraina var aldrig rädslan för att dö själv, det var skräcken för att höra andra göra det. Fasan inför vad man skulle få se efteråt, när man rundade ett gathörn till fots eller tog en snäv kurva med bilen eller bara tittade ut från balkongen. Jag har skrivit om det, men jag har aldrig fått det sagt, högt. Entydigt, glasklart. Jag får det sagt där och då i hennes famn. Det och en massa annat. Jag får det sagt och jag gråter av mig det förbannade kriget.

Dagen efter fyrar ungdomarna av några pjäser som klarat sig helskinnade. Adrenalinet slår på och jag ser en del skit framför mig när jag är dum nog att blunda. Men när jag öppnar ögonen tynar kriget bort igen.

Vi ville ändå aldrig ha varandra.

Läs även: Därför ska vi förbereda oss för en ny flyktingvåg

Läs även: Vi måste börja tro på ukrainsk seger