Kommunikatruker hindrar journalisters myndighetsgranskning

Under våren har Fokus gjort två uppmärksammade granskningar av Migrationsverket. Den ena tog upp övergripande brister i rättssäkerheten och ärendehanteringen. Den andra riktade in sig på förvaren, de sex ställen i landet där personer som ska utvisas sitter i väntan på att beslutet ska verkställas.

Myndighetens kommunikationsavdelning har lagt mycket krut på att gå till motangrepp mot oss. På verkets hemsida publicerades en artikel där Fokus arbete beskrevs som "missvisande". Och generaldirektören Mikael Ribbenvik anklagade Fokus för aktivism på verkets intranät för sina 6 000 medarbetare. "Jag blev riktigt arg", skrev han och slog bland annat ner på att vi hade intervjuat anonyma källor.

Det finns goda skäl till bruket av anonyma källor.

Myndighetens kommunikatörer har varit trevliga och hjälpsamma med statistik och fakta, däremot har det tagit tvärstopp när vi tagit upp missförhållanden. Då får vi inte tala med de anställda.

Det strider nämligen mot Migrationsverkets interna regler att offentliggöra kritik utan att först resonera med sin närmaste chef eller med kommunikationsavdelningen – något som framkommer i en intern "regelbok" från 2018.

Någon gång har jag lyckats få tag på ett direktnummer till en chef eller dylikt. Men då jag ringt har jag blivit hänvisad till presschefen för att boka en intervju. Där ombeds jag mejla in mina frågor. Därefter erbjuder sig ofta presschefen eller en kommunikatör att ta intervjun i stället.

Granskningen av Migrationsverket har alltså endast varit möjlig genom att söka källorna direkt, utan att passera kommunikationsavdelningen, och försäkra dem anonymitet. Några få modiga har gått ut med namn. Samtliga säger att de är rädda för repressalier.

Men Migrationsverket är inte ensamt bland svenska myndigheter i sin syn på transparens och öppenhet.

Jag intervjuade ägaren till en klädbutik i Sundsvall för några år sedan. Han hade upplevt över 40 brott mot sin butik – rån, inbrott och sabotage. Men polisen hade inte klarat upp ett enda. Han gav mig numret till en polis.

Jag ringde numret och polisen började berätta om butiksägarens vedermödor. Men så hejdade han sig.

– Sorry, vi har direktiv om att mediekontakter ska ske på en annan nivå nu.

Jag protesterade. Jag ville prata med honom som arbetade nära brotten. Men jag fick höra att efter Polismyndighetens stora omorganisation något år tidigare gällde andra regler.

– Jag har massa åsikter om brottsligheten jag ser. Men jag får lov att återkomma, sa polisen.

Senare kom ett sms: "Jag har hört mig för med sektionschefen och fått direktiv att inte uttala mig i frågan". Därefter ringde en kommunikatör som skulle ta intervjun.

– Han handlar med varor som är attraktiva för det klientel som han inte uppskattar att ha i sin butik, sa hon.

Jag förklarade att jag hade begripit det, men ville veta hur polisen tänkte stoppa eländet.

– Att en enskild handlare berättar om sina upplevelser kan inte ändra polisens arbete.

Sedan berättade hon svepande om brottsstatistiken. Hon avslutade med:

– Mycket ser ljust ut i brottsutvecklingen också.

Då blev jag förbluffad, i dag är jag van. Svenska Dagbladet hade förra året ett reportage med rubriken "Nödropet inifrån – därför löser inte Polisen gängmorden". Anställda vittnade om brister i organisationen och en omfattande repressaliekultur gentemot den som talar med media utan klartecken.

Polismyndigheten har cirka 200 kommunikatörer anställda. Och det blir allt tydligare att dessa, liksom Migrationsverkets kommunikatörer, har som uppgift att främja bilden av myndigheten och motverka kritik, snarare än att informera om verksamheten, inklusive tillkortakommanden.

Föreningen Sveriges kommunikatörer gjorde tidigare mätningar på hur mycket pr-branschen omsätter: upp till 50 miljarder kronor årligen. De slutade göra mätningarna för över tio år sedan.  

Men SVT granskade 2018 kostnaden för kommunikatörerna i Göteborgs stad. Kartläggningen visade att 236 personer arbetade med kommunikation där. Av dessa var 32 personer kommunikationschefer.

Kostnaden för kommunens skattebetalare? En halv miljon kronor. Om dagen.

Det är intressant att notera att ju fler kommunikatörer en organisation har, desto djupare tycks tystnadkulturens rötter gå. Expressens Maya Lagerholm skrev förra året om den saken beträffande Göteborg. Socionomen Maria Wallin intervjuades: "De som jobbar i Göteborgs stad är rädda för sina chefer. De kan ibland vara mer rädda för sina chefer än de är för de kriminella".

Överför nu dessa siffror till landets 289 andra kommuner, alla regioner och ovanpå det våra hundratals myndigheter. Många kommunikatörer blir det. Och många miljarder skattekronor.

Detta mäktiga och växande skrå av kommunikatruker borde granskas hårdare, men det får bli ämnet för nya artiklar.

***

Läs även: Förvaret inifrån: "Vi släpper ut fler än vi utvisar"

Läs även: En havererad myndighet