Konservativa tävlar om att förstöra sitt frihetliga arv
Detta kommer inte, kan inte, sluta väl.
Toppbild: AP
Det förkrossande nederlaget för Tories i valet i somras har lett till en partikongress av bittra skrik och hesa skrän. Fyra kandidater slåss om ledarposten – och om att rasera mycket av de konservativas arv som frihetens garant på de brittiska öarna.
Kemi Badenoch, längst till höger i alla politiska frågor som någonsin diskuterats, klargjorde att mängder av alla statligt anställda ”borde sättas i fängelse”. Robert Jenrick, som en gång i världen hörde till partiets mittfalang, försökte desperat ta initiativet genom att inte bara bete sig som om han alltid varit för Brexit (vilket han inte var under folkomröstningen), utan nu också kräva att Storbritannien ska lämna Europakonventionen för mänskliga rättigheter.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jenrick gick här så långt att han påstod att brittiska specialstyrkor helt enkelt går omkring och mördar terrormisstänkta på brittisk mark, eftersom polis och domstolar är på tok för bakbundna av konventionens snyftliberala regelverk. I samband med utspelet bjöd han på tämligen märkliga bildbevis. Ett av problemen blev då att en annan kandidat, den någorlunda sansade Tom Tugendhat, formligen detonerade av ilska. Varför? Jo, för att mannen på fotografiet i fråga var en tidigare soldatkollega han tjänstgjort med i Afghanistan, och som senare omkommit i en olycka.
James Cleverly, tidigare inrikesminister under Rishi Sunak och knappast känd som vare sig smörig eller gladlynt eller lätt att umgås med, försökte till sist få partiet att ena sig kring hans kandidatur med en vädjan om att man måste börja bete sig ”mer normalt”. Han är, behöver väl knappast sägas, fullkomligt chanslös i ledarstriden.
Tories brukade länge tävla med de svenska Socialdemokraterna om titeln ”historiens mest framgångsrika politiska parti”. Det lär ta ett ta tag innan de åter blir aktuella för det epitetet.
Hur dåligt det än går för Keir Starmers nya Labourregering – och hittills går det riktigt uselt – dröjer det förmodligen ännu ett val innan Tories har hittat en ny frontfigur som lyckas både ena partiet och få väljarna att sluta hånskratta åt dem. Och så kan det ju vara, efter fjorton år vid makten under väldigt turbulenta tider. Men, och det här borde bekymra borgerligt sinnade i alla länder, risken är att nedmonteringen av försvaret för mänskliga rättigheter lämnar fältet vidöppet för socialister att nå landvinningar de aldrig kom i närheten av under de senaste sjuttio åren.
Det har sett ungefär likadant ut över hela västvärlden. Så länge konservatismen skaffade vänner vänsterut och krokade arm med liberalismen – en på många sätt märklig konstellation, som ändå nödvändiggjordes av socialdemokratins framgångar – talade borgerligheten med en röst om värdet av mänskliga rättigheter. Ofta förespråkade man till och med ett stärkt skydd för individens frihet, detta för att ha andra argument än ekonomiska i kampen mot i synnerhet fackföreningarnas krav på någon form av ”ekonomisk demokrati”.
Men tiderna, och väljarbaserna, förändras. På en och samma gång har gamla tiders liberaler (i Sverige bara ett av två liberala partier, men ändå) hittat tillbaka vänsterut och lierat sig med socialdemokratin, medan de konservativa har tvingats till ett svårt val: antingen stå ensamma kvar i marinblå kostym och utestängas från regeringsmakten för evig tid, eller följa med vänsterut i mer ljusblå klädedräkt och ingå koalitioner med mängder av kompromisser med de progressiva, eller hålla för näsan och ge sig i lag med mer högerextrema partier.
I Storbritannien råder ju inte längre riktigt ett tvåpartisystem, så Tories måste bestämma sig för om de ska markera mot eller kopiera Nigel Farages Reform Party. Precis som Moderaterna i Sverige i förhållande till Sverigedemokraterna försöker de hittills göra lite både och. Och precis som för Moderaterna i Sverige leder det inte till några som helst uppgångar i opinionen.
Det blåser inte bara högerextrema vindar på planeten; även vänsterpopulismen är på stark frammarsch. Liberala krafter behöver mer än på väldigt länge stöd av de konservativa som förr i världen trots allt brukade sätta individens värdiga frihet framför kollektivets arga nycker. Tyvärr är det stödet just nu obefintligt. Detta kommer inte, kan inte, sluta väl.
***
Läs även: Om Trump förlorar valet
