Könsidentitet har blivit ett sätt att förtrycka andra
Att kräva att andra ska respektera ens könsidentitet har blivit en sorts maktspel. Våldtäktsmannen Adam Graham är ett bra exempel.
Toppbild: Unsplash
Sanning är inne. Om den kommer från rätt håll.
Men vi börjar i fel ände.
Själva kärnan i islamism är att tvinga sin tro på andra. Det handlar inte bara om att begära respekt för sina egna övertygelser. Det handlar om att andra ska tvingas att dela de övertygelserna. Den som vägrar att låta sig omvändas är otrogen. Det är en moralisk defekt som motiverar alla möjliga sanktioner.
Det går inte att förena det sättet att tänka med ett öppet, sekulärt samhälle. Det går inte ens att förena med anständigt beteende.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ta nu samma resonemang och lägg det på diskussionen om könsidentitet.
En människa kan förstås uppleva sig själv precis hur som helst. Som man, som kvinna, som barn, som vuxen, som svart, som vit, som katt, som hund. Det är meningslöst att ifrågasätta det. Man kan inte överpröva vad som i grunden är en känsla.
Men att begära respekt för övertygelsen att man är fjorton, fast man föddes för femtio år sedan, eller övertygelsen att man är kvinna, fast man saknar livmoder och har penis, är en sak. Att propsa på att alla andra faktiskt ska tro att man är fjorton, eller kvinna, är något annat.
Världen är inte bara det vi har i våra egna huvuden. Sanningen är inte subjektiv.
För att dra en annan parallell: de som väljer att bortse från all forskning som tyder på att klimatet förändras på grund av mänsklig påverkan kallas klimatförnekare. Den yttre verkligheten är rättesnöret. Men den som propsar på att en transperson med penis inte bara upplever sig som kvinna, utan faktiskt är kvinna, kallas inte könsförnekare. I det fallet gäller att det inte finns någon annan verklighet än den inre.
Det är här frågan om könsidentitet övergår från att handla om att visa respekt för andra människor, till att bli ett repressivt maktspel.
Det har skrivits om den speciella funktion lögnen har i ett totalitärt samhälle. Den totalitära lögnen syftar inte bara till att lura människor att tro på osanningar. Den totalitära lögnen kan tvärtom vara som mest effektiv när den är en uppenbar lögn. Att ändå få människor att agera som om lögnen är självklar sanning är ett sätt att kuva dem. Det gör dem delaktiga i sin egen repression.
Det är det här maktspelet som nyligen ställdes på sin spets i Skottland. Våldtäktsmannen Adam Graham dömdes för två våldtäkter. Han hävdade att han numera var kvinnan Isla Bryson. Myndigheter och press började genast beskriva Graham som kvinna. Han skickades till ett kvinnofängelse.
Graham flyttades till sist till ett mansfängelse, eftersom sanningen i just det här fallet hade en ytterst konkret sida: Graham utgjorde en uppenbar fara. Men processen dit var smärtsam och grumlig. Graham går fortfarande under namnet Isla Bryson och kallas fortfarande "hon" av myndigheter och press. Det alla kan se – att Graham är en djupt problematisk man som klätt ut sig till kvinna – är en onämnbar sanning.
Något brast kanske ändå. Svenska Dagbladet skrev för ett tag sedan om hur hatkampanjen mot Harry Potterförfattaren JK Rowling har tappat i kraft. Hon anklagas för "transfobi". I själva verket har Rowling aldrig invänt mot att visa transpersoner respekt, men hon har vägrat att acceptera den totalitära lögnen att kön bara är självuppfattning. Kajsa Ekis Ekman har råkat ut för samma sak här i Sverige, med följd att hon bojkottats och förlorat jobb, eftersom personalen "inte känt sig trygg". Den otrogna beskrivs som ett hot som förtjänar straff.
Besväras medier och politiker av att blunda för uppenbara sanningar på det här området? Känner de ibland obehag av att spela med i en charad som började i tolerans, men slutat i totalitära lögner?
Jag är inte säker.
Läs även: Är transvården ett stort experiment?
