Könsseparatismen förenar islamister och vänstern på söder

Välfärdsstaten skapade ett intrikat nät av bestående beroenden, samtidigt som individen släpptes lös ur kollektivet. Alla skulle göra sin grej även om vi bodde i ett konsensusland. Do your own thing blev en internationell paroll för oss som växte upp med rockmusik och studielån. 

Kanske var det också en oförutsedd effekt av folkhemsidéns gemensamma ansvarstagande att ansvaret tunnades ut så mycket att ingen längre visste var det låg. Det delegerades bort från dem, som kunde göra någonting åt saker och ting, till dem som saknade sådana möjligheter. Sådant skapar till sist osäkerhet, och den blev knappast mindre av att tjänstemannaansvaret avskaffades. Vem skulle man nu ringa? Ghostbusters? 

I en historiekanal på tv frågades nyligen vad som kännetecknar en guldålder, och svaret som gavs löd: Det är när allting fungerar. 

Numera saknas ju väldigt mycket av det man förväntar sig i ett välordnat samhälle. Pålitlig skola, vård och omsorg. Tillförlitliga myndigheter. Okorrumperade studieförbund. Medieotränade politiker. Hemtjänstpersonal som talar svenska. Tv-program utan ankläppar. Poliser som gör gatorna säkra. Kultursidesskribenter som avhandlar annat än sina dejtingproblem. 

Ordning och reda har blivit ett tilltalande alternativ för dem som upplever sig leva i ett framväxande kaos. Att sortera in människor i fack tycks minst lika naturligt som att vilja motstå den impulsen. Agnarna skiljs från vetet, folk och fä hamnar i olika lag. 

Vid besök i den stora moskén vid Whitechapel Road i östra London släpptes jag således in genom porten avsedd för män. Inuti byggnaden bad männen på första våningen medan kvinnorna höll till en trappa upp efter att ha slussats in genom en separat entré. 

Det är som imamen Salahuddin Barakat, muslimsk influencer med bas i Malmö, brukar säga: "Islam lär ut att interaktionen mellan de två könen bör vara minimal."  

Könsuppdelade demonstrationer syns i bland också på svenska gator – männen först, kvinnorna i släptåg. Bakom en sådan marsch som jag betraktade i Köpenhamn, med förakt för västerlandet som samlande tema, stod organisationen Hizb ut-Tahrir. Den hyrde senare in sig i stadens huvudbibliotek för ett opinionsmöte, där män och kvinnor släpptes in genom olika dörrar och placerades i åtskilda sektioner med kvinnorna längst bak. 

Vi fick höra kritik av USA-imperialismen, starkt påminnande om den gamla Vietnamvänsterns. En man läste ur den heliga texten om att judar och kristna aldrig får bli muslimers vänner. Både talarna och vakterna påminde om de tidningsförsäljare från Nation of Islam, som jag hade stött på i USA och vars initiala förbindlighet raskt försvann när jag tackade nej till deras ras-separatistiska skrifter. 

Hizb ut-Tahrirs anhängare liknar ett bistert gatugäng och deras vision är ett glåmigt gudsrike med skiljevägg mellan könen. Emellanåt demonstrerar de i Sverige mot socialtjänsten och yttrandefriheten. För dem verkar hela tillvaron vara en förolämpning, deras upplevelse av kränkthet gränslös. 

Man skulle kunna säga att de gör sin grej, lite grann som den förening inom Vänsterpartiet i Stockholm som i kallelsen till sitt årsmöte nu i februari skriver så här: 

"Från 17:30 till 18:00 är lokalen delad i två med en skiljevägg för ett separatistiskt förmöte. Kvinnor och icke-binära träffas på ena sidan för att i en trygg miljö träna på att tala inför mötet och för att dela med sig av hur vi hanterar härskartekniker. På andra sidan träffas män för att diskutera härskartekniker och hur vi undviker att de påverkar årsmötet."

Det är inte utan att man känner viss oro för vänsterpartisterna på västra Södermalm och deras dåliga interna relationer, som gör att medlemsgrupperna så drastiskt måste skiljas åt.  

För några år sedan började svarta rasaktivister låsa in sig i ett eget symboliskt rum för att slippa otryggheten i den allmänna svenska debatten. Samtidigt kom hela diskussionen om hur universiteten måste bli trygga utrymmen där man slipper exponering för andras uppfattningar. 

Missnöjet med samhällsutvecklingen drar i väg i olika riktningar; det gemensamma är längtan efter struktur, regler, lättfattlig administration. Tidigare använda honnörsord som mångfald och inkludering framstår som så 2010-tal. Nu gör vi vår egen grej med skiljevägg mot dem som inte är som vi. 

Eller som Margaret Thatcher och Zara Larsson brukar säga: det finns inte någonting som kan kallas samhälle. 

***

Läs även: Hijaben säger: "Vi vill inte ha ert samhälle"

Läs även: Vi lever i de absurda reprisernas tid