Konsten att bli andlig
Såsom troende för att inte säga rabiat ateist vill jag trots allt att min son, numera 23, ska kunna relatera till uttryck som »änkans sista skärv«, »månglarna i templet«, fiskar och bröd och vatten som blir vin och allt det där. Gärna också kunna dra en eller annan psalm. Vidare har vi ett otal fina kyrkor med intressanta konstverk och liturgiska trick.
Alltså gjorde jag mitt bästa för att få honom att om inte konfirmera sig så åtminstone gå och läsa. Släpade med honom på högmässa i öländska Smedby kyrka med sin intressanta kulturhistoria – Linné var där och ritade och rotade, bara som ett exempel. Lär rentav ha kört ut de hemlösa som hade sökt skydd i kyrkan. Möjligen sur efter att ha fått en sten på foten när han besökte Lovers bruk lite längre söderut.
Fast det enda min son i dag minns är att han blev förbannad på ett par som hade småbarn med sig: »Att bli påprackad sån där skit när man är så liten!«
Jag undersökte konfirmationsmöjligheterna både på Öland och i Stockholm, och fann i det förra fallet en uttalad homofob. Dock hittades den perfekta prällen i Enskede församling: en ung trevlig flata, tillika syndikalist.
Ske alltså. Hos henne skulle gossen bibringas bildning, och jag bedömde risken för att han skulle bli frälst på kuppen som obefintlig. Tyvärr höll han bara ut en vecka i stället för två – prästen var helt okej, men ungdomarna fåniga och sen hela »den där spirituella grejen«.
Det heter inte spirituell, ryter jag, du menar förstås andlig! För här gäller det att hålla emot det anglosaxiska trycket (även om jag själv frestas att börja babbla om vilken värdefull »story telling« som Bibeln har att erbjuda). Det är roligt att vara konservativ, och naturligtvis står jag på Akademiens sida i den spännande striden om kyrkohandboken – Gud välsigne och bevare mig väl.
Lika bakåtsträvande som när det beträffar språk är jag när det kommer till kungahuset:
Nej till kvinnlig tronföljd och ja till endast furstliga äktenskap. Monarkerna borde inte få gifta ner sig med vanligt folk utan inavla sig prinsar och prinsessor sinsemellan. Och självklart måste de hålla sig till »den rena evangeliska läran, sådan som den, uti oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är«. Lite hokus pokus filiokus skulle göra det rojala spektaklet mer prisvärt.
