Konsten att leende rangordna sitt kulturarv
Bara så kan ett genuint förhållande till kulturen ge sig till känna.
Ett videoklipp från franska tik-tok, Bref-media, fick mig att haja till under en av de första OS-dagarna. Det gick att avfärda som försåtlig fransk kulturpropaganda naturligtvis, när den unga kvinnan i kort hår och i svart tröja på en glest trafikerad parisgata framför en bistro med röda markiser stod framför en kamera och en manlig reporter av något slag som frågade:
– Honoré de Balzac eller Victor Hugo?
Parisiskan svarade Balzac.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Och fick nästa fråga:
– Balzac eller Simone de Beauvoir?
Hon hade händerna i fickan och nickade, som om valet vore självklart och sa Simone de Beauvoir varpå hon avkrävdes ännu ett ställningstagande:
– de Beauvoir eller Marcel Proust?
Alternativen såg ut att stimulera henne mer än de tidigare, hon såg i ett ögonblick närmast chockad ut, men svarade de Beauvoir, och i nästa ögonblick ratades även Georges Simenon till förmån för Simone. Men de Beauvoir stod sig i nästa sekund slätt mot Colette, som i sin tur ratades till förmån för Antoine de Saint Expery, som efter en utsökt grimas, lika road och självmedveten fick finna sig i att stryka på foten i en envig med Flaubert.
Flaubert fick även hennes obevekliga företräde framför såväl Camus och som Guy de Maupassant, men hade inte en chans mot Alexandre Dumas. Gestiken hos den unga kvinnans gick inte att ta miste på. Dumas var närmast inaccessible.
Hennes skratt avslöjade att hon tyckte att jämförelserna närmast var befängda, men hon verkade tycka att nästa uppgift blev svårare:
– Molière eller Dumas?
– Ooh…
Allt kanske bara var fejk när hon hade armarna i kors, placerade händerna för ansiktet, sa ooh… igen och drog händerna mot halsen och sa Dumas.
– Dumas eller Marguerite Duras?
Dumas stod sig, också mot Jules Verne. Men så kom även hans ödesstund: Dumas eller Francoise Sagan? Den unga kvinnan skrattade. Oh non, slog ut med händerna:
– Je ne se pa…, mais Sagan.
– Sagan eller Malraux?
– Sagan,
– Emile Zola eller Sagan.
Det blev Sagan med eftertryck. Överlägset avfärdade parariskan även Rene Descartes när han ställdes emot Sagan. En tankfull snabb grimas, Sagan! Voltaire då? Nej, Sagan!
Sartre? Nej, Sagan.
– Din författare som du föredrar: Sagan!
Hon slog ut med armarna, log.
Kanske var allt, klippet, innehållet, författarvalet bara en följd av nån mikrofon i min mobiltelefon registrerat av att jag några dagar tidigare ur bokhyllan plockat fram Bonjour Tristesse av Sagan, och gett den till min son, som dagen därpå satte sig på ett tåg till Marseille - jag hade berättat att den handlar om en ung flicka som följde med sin far till Rivieran.
Men det privata spelade mindre roll denna gång, det här berörde mig annorlunda, klippet fick mig på gott humör av egen kraft, och den handlade om den franska självmedvetenheten när det gäller kulturarvet, självklarheten med vilken vox populi relaterar: roat, eftertänksamt, oböjligt, utan att snegla på nuets tendenser, med ett engagerat leende upprättar en kvinna sin rangordning. Jag drabbades av en stark känsla att bara så kan ett genuint förhållande till kulturen ge sig till känna, som inte fruktar flåset i nacken från tidens politiska kommissarier till höger och vänster, inte räds att säga att man tycker något är bättre än något annat, som är trygg i vad hon har läst, reflekterat och jagat bort all oro för att säga vad man tycker är bra och mindre bra.
Det krävs att man kan sitt kulturarv för att kunna ha ett så lekfullt förhållande till det, och en poäng med OS i Paris är att Frankrike inte skäms för att skryta om det också.
***
