Konsten att rimma på Sverige
Bränslet i sommarens brännkammare är nästan slut och vart har den tagit oss egentligen? Knappast framåt i alla fall. Så det är tur att vi har debila rötmånadsdebatter för att distrahera oss från de verkliga problemen. Eller, nej, det där blev fel. Det är tur att vi har konstens och litteraturens eviga värden för att höja oss över samtiden, var vad jag tänkte säga.
Så vad har jag som konstnär ägnat sommaren åt? Förutom korrekturläsning, Twitter, sprit och Pokémon Go? Tja, som terapi mot yttervärldens oönskade påhitt har jag bland annat konstruerat en mängd anagram på temat »svenska värderingar« (näverriksdagens arv, kaviardrängens vers, skeva särdrag vinner, rave kväser ringdans osv). Och jag har flytt in i den nya diktantologin »Svensk poesi«, som är underbar och omistlig, oavsett hur mycket jag har att invända mot detaljer i urvalet.
Jag har alltid velat bli nationalskald, men det är ju så hopplöst svårt att rimma på »Sverige« utan att ta till antikverade konjunktivformer.
Men konjunktiv (eller optativ, om man ska vara modern av sig) är kanske exakt vad vi behöver, i denna tid av tvärsäkra imperativ och indikativ? Gud give oss förnuft som värje / oss från allt dumt som sägs om Sverige … Grammatik är en härlig perversion, som tyvärr inte delas av särskilt många nuförtiden. För att inte tala om poesi.
En gång skrev jag ju faktiskt ett nationalepos, men intresset för det tycktes måttligt. Det var naturligtvis menat som satir, men det var inte utan att jag rycktes med lite grann till exempel i avsnittet om Gustav II Adolfs krigsframgångar. Men så har det alltid varit med satir, från Alexander Pope till Bret Easton Ellis: att den också dras till det den tar avstånd från. Och att det är en del av det som gör den intressant. Över huvud taget existerar det i bra litteratur inget enkelt ett-till-ett-förhållande mellan författarens ideologi och det skrivna. Snarare är det när verken överskrider upphovsmannen (han må kallas Homeros eller Strindberg eller Nikanor Teratologen) som de blir levande.
Se bara på mina kära konkurrenter om den svenska nationalskaldstiteln! Vi har Heidenstam, som i ena stunden fantiserade om orientaliska orgier, i andra stunden kompenserade detta genom att predika kärva manliga dygder och kollektivt svenskt lidande. Som kunde brista ut i nihilistiska krigs- och revolutionsfantasier, men också i ett avgörande ögonblick skrev den demokratiska »Medborgarsång«. Det är lika tragiskt när sverigedemokrater försöker kidnappa honom för sina syften, som det är dumt när vänsterpuritaner vill fördöma honom.
Och vi har Tegnér. Liberalen som hyllade krigarkungen Karl XII. Nationalisten som visste att »blott barbariet var en gång fosterländskt«. Den föga religiöse biskopen. Den store svenske idealisten (som försvarade franska revolutionens idéer mot Napoleons verklighet i »Det eviga«) och tillika pragmatikern (som på Svenska Akademiens begäran skrev om »Svea« så att den blev mindre revanschistisk och mer realpolitiskt sansad). Politiskt lika dubiös som klok, och framför allt inkonsekvent. Men den bästa nationalskald vi haft.
Tegnér drömde om det soliga Italien, men försökte övertyga sig själv och andra om motsatsen. I sina dikter prisar han det bistra svenska klimatet lika ihärdigt som han klagar på detsamma i sina brev. Bara under den beklagligt korta svenska sommaren gick fantasi och verklighet ihop. Sedan var solen återigen »endast en poetisk tradition här i landet«. Och det vet vi ju hur det är, vi svenskar. Må vi i brist på svensk sol då inte glömma bort att vi åtminstone har svensk poesi att trösta oss med.
