Konsten att samtidsvägra

Den svenska bevakningen av presidentvalet over there är om möjligt än mer irriterande än kandidaterna så trots att jag är intresserad av amerikansk kultur hade jag hoppats att när valet var överstökat skulle poddar, tidningsartiklar, och tv-program handla om något annat. Trots allt är jag är en europé, ett uttryck som numera sällan hörs. Det är inte bara en fråga om ord. När tanken att man kan definiera sig som europé är borta dröjer det inte länge innan begreppet Europa försvinner.  

Den tjeckiske författaren Milan Kundera har i en essäsamling en lista på saker som betydde mycket för honom. Under rubriken Europa skriver Kundera att religionen under medeltiden var grunden för Europas enhet. Sedan följde "kulturen (det kulturella skapandet) som upprättade de högre värden med vars hjälp européerna kände igen, definierade och identifierade sig själv". konstaterar (boken skrevs 1985) att kulturen i sin tur är på väg att ge vika. Men för vad, frågar Kundera. 

I dag skulle man säga att Europa viker undan för USA. Men USA viker nu i sin tur undan från Europa. 

Kundera flydde från samtiden i Tjeckoslovakien till Paris och skrev flera böcker på franska. På det språket finns uttrycket "mal dans sa peau". Man passar inte i sin kropp. Och kroppen passar inte i samtiden. Livet skaver. Vad göra? 

Som pojke kunde jag förvandla mig till indian (de hade så fina fjädrar i håret) eller gangster i Kansas City. Men allra helst var jag musketör. Jag kan ta fram De tre musketörerna ur bokhyllan, slå upp en sida på måfå och plötsligt är jag 11 år igen. Men var har det Frankrike jag längtade till försvunnit? Och alla andra europeiska länder med konstiga namn som fanns på den stora karta jag hade fått i julklapp? Numera hör jag aldrig talas om dem. De existerar förmodligen bara under Melodifestivalen. 

Kundera definierar europé som den som längtar tillbaka till Europa. I en samtid där man måste titta på Mello för att få syn på Europa trivs jag inte. Men striden är inte förlorad. Om andra kan vägra flyga, vägra äta kött och vägra lita på vetenskapen borde jag kunna samtidsvägra.  

I bokhyllan hittar jag en något daterad självhjälpsbok som är skriven med syftet att få läsaren "fit for life". Metoden kan nog fungera också för den som inte enbart vill bli av med egna kilon, utan också med samtidens tyngd.  

Författaren råder mig att börja försiktigt och lämna en dålig vana i taget. Så jag slår till med något lätt: film. En vän vill att vi ska se "en viktig ny film". Normalt hade jag hakat på men nu sitter jag där med självhjälpsboken. "Sätt gränser" heter kapitlet. Jag meddelar att jag hädanefter enbart tänker se svartvita filmer, helst gjorda innan 1944 då Att ha och inte ha med Humphrey Bogart och Lauren Bacall släpptes. De två vill fly samtiden, så ock jag. Men vart?  

För Kundera är romankonsten lika med Europa. Och Europas kärna är pikareskromanen med författare Cervantes, Fielding, Sterne – alltså berättare som är på upptäcktsfärd. Jag börjar läsa Tristram Shandy och för några dagar viker samtiden hädan. Men på en buss lyssnar chauffören på radio och jag hör kungörelsen om att tomten, nåja SVT:s julvärd, i år ska vara Mark Levengood. Där någonstans brister det sista bandet till samtiden. Vem vill leva i en tid där Mark Levengood sitter på mediatronen iförd tomtemössa? 

I Skrattet och glömskans bok skriver Kundera om huvudpersonen Mirek att denne "känner sig ansvarig för sitt öde, men hans öde känner sig inte ansvarigt för honom". 

Så jag lämnar samtiden. Må Mark Levengood föra den till sista vilan. Själv tar jag fram en Europakarta. Man kanske skulle göra en Europapodd? 

***

Läs även: Bota besvikelsen med en 1700-talsroman

Läs även: Vägen ur filmkrisen?