Konstvärken är ett nödvändigt ont
Obehaget kryper sig på redan i vinjetten: »den konstnärspolitiska utredningen«. Inte den konstpolitiska. »Den konstnärspolitiska«.
Få saker skulle göra mig så nervös som att tillhöra en yrkesgrupp som regeringen vill ägna en alldeles särskild politik. Det kan knappast sluta väl. Och när det dessutom rör sig om konstnärer, får hela idén en absurd skruv.
Det var i förra veckan som Ann-Christin Nykvist, yrkessocialdemokrat med ett förflutet som bland annat jordbruksminister och generaldirektör på Statens Tjänstepensionsverk, lämnade sin utredning »Konstnär – oavsett villkor?«.
»Läget för konstnärer i Sverige i dag är alarmerande«, sade hon. De tjänar taskigt. De tvingas ofrivilligt att bli företagare, eftersom de inte får fasta anställningar som konstnärer. De är »snedrekryterade« från välbeställda bakgrunder.
Ur den här kartläggningen faller sedan en mängd förslag om sjukpenning, pensioner, offentlig konst och digitalisering. Somt är säkert bra, men över alltihop vilar ett bisarrt byråkratperspektiv. Intrycket är att statens uppgift är att producera välmående och välförsäkrade konstnärer som inte »tvingas« starta eget i mer än tio procent av fallen (eftersom det är snittet i befolkningen) och som rekryterats klassmässigt korrekt.
Konstnärernas brist på fasta anställningar ska bland annat åtgärdas genom att statliga myndigheter anmodas anställa dem för att »utveckla verksamheten«. Om två år bör tio procent av alla statliga myndigheter ha fast anställda konstnärer.
Det krävs en alldeles särskild form av tondövhet för att resonera om konstnärer som om de vore rörmokare, fastighetsmäklare eller byggnadsingenjörer. Och även om man kan dela en del av Ann-Christin Nykvists medkänsla för konstnärerna, får man verkligen hoppas att den här utredningen inte får någon större spridning. Få texter kan vara lika effektiva för att få varje vettig ungdom att tappa all lust för konstnärslivet.
Att vara konstnär är att vara fri och att ta risker. Det är kämpigt ibland, men vill man ha kollektivavtal, trygghet och semesterersättning, finns andra karriärer. Eller så får man ha ett vanligt jobb vid sidan av konstnärskapet. Den som kräver en särskild »politik« för att bli konstnär är nog bättre lämpad som något enklare. Till exempel generaldirektör.
