Kontra­terrorism i uppförsbacke

När Västerbron pulvriserades av en okänd terroristgrupp i början av 2000­-talet var det min uppgift som medieminister att gå ut med ett lugnande budskap till folket. Lyckligtvis handlade det om ett rollspel under en utbildning i statskunskap på Försvarshögskolan, men omständigheterna var allvarliga. Elfte september-attentaten mot USA hade sänt chockvågor runt jorden och islamistiska terrorister hade nyligen slagit till ännu närmare hemmaplan, i Madrid. Det skulle dock dröja nästan tio år efter 9/11 innan en självmordsbombare dök upp i Stockholm, och då utan att lyckas med sitt uppdrag.

Det smällde betydligt oftare i Europa på 1970-talet. Men terrorism är en färskvara i européernas medvetande. Man skulle kunna tro att varje generation har sina demoner, och så är det förstås till viss del, men även de som var med när de onda hette Horst snarare än Osama menade vintern 2010 att terrorismen nu hade kommit till Sverige.

Regeringen presenterade i veckan sin nya nationella antiterrorstrategi, »Ansvar och engagemang« (2011/12:7). Det är en välkommen uppdatering av skrivelsen från 2008 eftersom hotbilden mot Sverige får anses ha växt sedan dess. Samma månad som Taimour Abdulwahab sprängde sig själv på Drottninggatan greps tre svenska medborgare på väg att begå ett terrorattentat mot den danska tidningen Jyllands-Posten. Åklagare i Danmark väntas under nästa vecka släppa sitt åtal mot männen. Bara ett halvår senare vände Anders Behring Breivik lasersiktet mot vad han såg som framtida »landsförrädare«, och i höstas avslöjades terrorcellen NSU som ostört terroriserat Tysklands minoriteter i ett decennium.

En stor del av regeringens strategidokument utgörs av uppradningar av redan utförda åtgärder. Flera lovvärda visioner för framtiden kan dock skönjas. Med tanke på att organisationer som avhopparverksamheten Exit på Frys­huset ständigt oroar sig över sin framtid, är det positivt att regeringen understryker vikten av långsiktigt förebyggande arbete. Regeringen konstaterar också att det behövs ökad kunskap hos allmänheten om vad terrorism är och hur Säpo och andra myndigheter arbetar för att bekämpa den. Jag kunde inte instämma mer – inte minst för att det leder till en ökad vaksamhet och därmed fler tips – men den obesvarade frågan är hur detta ska gå till.

Det blir väldigt intressant att se hur medierna tar emot »Ansvar och engagemang«. De senaste årens terrorincidenter till trots finns en naiv och lätt konspiratorisk inställning till kontraterrorism­arbete hos många journalister: »Det vi inte kan se eller ta på, det existerar inte«. P3 Nyhetsguiden ställde till exempel en ledande fråga till sina lyssnare på Twitter den 14/2: »Regeringen skriver på ny terrorstrategi (sic) för att det i dag finns ett större terrorhot mot Sverige. Känner ni av det hotet?«. I ett stabilt land som Sverige är det omöjligt att svara jakande på en sådan fråga. Terrorism är en typ av brottslighet som vanligt folk inte ser röken av förrän det smäller. Det är inte så att det några månader före ett dåd börjar dyka upp kvarglömda Semtex-säckar med al-Qaidas logga på i varje gathörn.

Ändå ifrågasätts både terrorhotet i sig och myndigheternas motiv.

Att Säpo från och med i höst kan få tillgång till FRA:s signalspaning är kontroversiellt i Sverige. Integritetsproblematiken i Säpos FRA-samarbete nämns dock bara i strategidokumentet: Det »behövs ökad kunskap« om hur Säkerhetspolisen och övriga polisen kan identifiera personer med terrorplaner »på internet som har för avsikt att begå terroristbrott utan att kränka de grundläggande fri- och rättigheterna, särskilt rätten till ett privat­liv, yttrande- och tryckfriheten.« Men den bistra sanningen kvarstår, att den här sortens underrättelseinhämtnings- och samverkansmetoder är helt nödvändiga för att upptäcka terroristaktiviteter i tid. Man skulle till och med kunna önska sig en ännu högre grad av samarbete mellan de olika antiterrorinstanserna, efter internationell modell. Ändå ifrågasätts myndigheternas motiv och regeringen anklagas för att vilja »massavlyssna« svenska folket. Ibland utmålas FRA till och med som ett större hot än terrorismen. När terroristerna väl lyckas, som i somras, blir det annat ljud i skällan även från integritetsfunda­mentalisterna. Terrorismen måste tas på allvar, brukar det heta då. Men det är faktiskt precis det de utskällda signalspanarna på Försvarets radioanstalt gör.

För övrigt var det förvånande att se Göran Hägglund (kd) sänka sig till att använda det polemiserande uttrycket »medievänstern« (Aftonbladet Debatt 14/2). Är det månne ett försök att positionera verklighetens folk närmare de politiskt inkorrekta?