Köp du en läsplatta

Kära virtuella läsare. Jag vet att jag tidigare har uppvisat vissa ludditiska tendenser. Emellertid är jag inte fullständigt främmande för tekniska framsteg. För att bevisa det köpte jag till slut – vad? vad? undrar ni, är det en platt-tv? en bakmaskin? en abakus? ett solur? – nej, en e-boksläsare är det. Eller om läsplatta möjligen är det rätta ordet. En sådan där platt grej som är gjord för läsning i varierande ljusförhållanden, i alla fall. Till skillnad från platta grejer som är gjorda för att man ska spela Angry Birds och kolla Facebook var femte minut.

I princip en bra grej, alltså. Tänker jag som nyligen packade ner ett par tusen böcker i lådor och blev påmind om hur tunga och skrymmande och dammiga och i många fall irrelevanta de är. Och vars rese­bibliotek för tillfället utgörs av fyra kilo Stagnelius, plus Lidners samlade verk i en något plottrig duodesutgåva från 1836.

Grundlig research visade att den modell som allmänt framhålls som den bästa är Sony PRS-T1. I vart fall om man inte vill köpa en Kindle, och det vill man inte, eftersom man då bara kan läsa böcker köpta från Amazon – ett företag vars maffialiknande metoder för marknads­dominans får Bonniers monopolsträvanden att framstå som affärslekar i sandlådan. En PRS-T1 (kunde de inte kommit på ett klatschigare namn? Sony Proust? Sony Prosit?) fick det bli.

Och … i stort sett så gillar jag den. Det är en på många sätt imponerande liten ­apparat, om än knappast designad av någon som brukar läsa böcker. En bokläsare skulle knappast ha byggt in ett irriterande klickljud i blädderknapparna. Eller ha tillverkat prylen i blank plast snarare än matt. För att inte säga något om den ­genomusla programvaran som den levereras med.

Men att läsa går bra. I vart fall mycket bättre än att läsa på en datorskärm. Som att läsa en tryckt bok, fast utan papper, är det ju inte. Det är som att läsa en stencil­publikation från sjuttiotalet, fast utan papper. Det vill säga: grådaskigt, med för små marginaler, inga avstavningar …

Inget av detta är ändå huvudproblemet. Huvudproblemet är att hantera bokjävlarna. Endast med möda lyckas jag handla lite engelsk underhållningslitteratur. (Iain M Banks om ni undrar. Jag gillar space opera.) Om man först tvingas registrera allehanda personuppgifter och godkänna oläsbara avtal, bara för att till slut få beskedet att »boken av rättighetsskäl inte får säljas i din geografiska zon« eller dylikt, så är det just det slags förnedrande upplevelse som får en att tänka att man nästa gång bara hämtar den från Pirate Bay i stället. Särskilt som man inte kan kolla i förväg om boken är full av felaktiga styckebrytningar. Vilket den ofta verkar vara.

Bättre gick det när jag struntade i butiker och tiggde till mig svenska titlar från några förlagskontakter. Igenkänningsfaktorn i Kerstin Ekmans »Grand final i skojarbranschen« minskade inte av e-läsning. (Köp den i julklapp till alla författare du känner.) Och jag har inga problem med att göra digitala hundöron i Isobel Hadley-Kamptz troligen fåfänga försök att bringa förnuft till liberalismen. (»Frihet och fruktan« är titeln. Köp den i julklapp till alla politiker du känner.)

Redan med bara ett dussintal titlar är mitt e-bibliotek tyvärr hopplöst rörigt. Går det verkligen inte att sortera på författarens efternamn?

Hur som haver: e-böcker är en fantastisk uppfinning. Jag rekommenderar dem varmt till alla som även gärna ägnar en ledig söndag åt att installera ett nytt grafikkort eller få en nätverksrouter att fungera.