Krämaren märker ord

 »Jag hade suttit uppe och märkt ord hela natten, om ingen märker dem försvinner de.« Så skrev jag för ett decennium sedan i min debutbok. När jag nu tittar på formuleringen igen gillar jag den fortfarande. Men jag ser genast att jag skulle vilja ändra ordföljden, så att meningen börjar: »Jag hade suttit uppe hela natten och märkt ord…« För att det skulle göra rytmen bättre. Kanske verkar det likgiltigt för någon annan, men för mig kunde inget vara viktigare än ett sådant petigt hantverk.

De senaste veckorna har jag ägnat mig åt något så absurt som att marknadsföra en sonettsamling. Jag har ingen aning om ifall folk kommer att vilja läsa dikter bara för att man framför dem hos Malou i TV4, men det är i alla fall värt ett försök. Men är det något som aldrig kommer särskilt nära i författarintervjuer så är det det mest konkreta och mest väsentliga. Orden! Deras ordning! Liksom knappast någon av alla positiva recensioner nämner något alls om allt det i boken som jag är mest stolt över. Att märka ord är en ensam syssla.

När man skriver tidningsartiklar har man inte tid att vara lika petig. Men i grunden är skrivhantverket detsamma. Att använda ovanliga ord bara för att de är ovanliga är dumt. Men det vore sorgligt att aldrig få använda ovanliga ord, när deras betydelsenyanser är exaktare än alternativen eller när de gör en formulering mer pregnant. Själsdöd tidningsprosa finns det nog av och den gör världen grå som pappersmassa.

På DN:s webbsajt kunde man i veckan som vanligt testa sin ordkunskap med frågorna från årets högskoleprov. På sidan med facit framgår det även hur stor andel av dem som svarat som har haft rätt på varje enskilt ord. Talande nog är »outsourcing« ett ord som fler känner till än exempelvis »behjälplig« och »progressiv«. Jag tänker roat att till och med Jan Björklund förmodligen vet vad det betyder.

Sedan läser jag i samma tidning ­Maciej Zarembas reportage från Tolv­åkerskolan i Kävlinge och det kommunala skräckvälde som råder över dess lärare och elever. Och jag är inte lika road längre. Säga vad man vill om Björklund och hans försök att medelst stenhård fernissa hålla samman den svenska skolan. Det var i alla fall inte han som hade sönder den från början.

Och jag får svårare än någonsin att avhålla mig från att skriva en bitter och hatisk tirad om svensk utbildningspolitik, sådan den tar sig praktiskt uttryck från första klass till universitetsnivå. Men för det första tycker jag inte riktigt att jag har rätt att göra det. Jag känner visserligen en personlig vrede över hur detta utbildningssystem reducerat mina möjligheter. Men jag vet ju också att det finns otaliga andra med långt värre erfarenheter av svensk skola än jag. Och det har ju gått bra för mig. På ett eller annat håll har jag hittat orden och nu vaktar jag över dem. Så jag försöker tala om det i stället.

För det andra – vad skulle det tjäna till att också jag pratade om skolan? Alla som inte byggt en karriär på att påstå motsatsen vet redan att den är katastrofdrabbad. Och med mindre än att man outsourcear hela klabbet till Finland lär det inte under vår livstid gå att förändra det i grunden. Trots de enskilda kompetenta och heroiska lärare som ger sig in i den pedagogiska härdsmältan för att rädda de barn som räddas kan.

Själv försöker jag alltså rädda orden.

I den bästa av världar skulle utbildningspolitiken vara så bra att det inte behövdes någon kulturpolitik. I en värld mycket långt därifrån fortsätter jag att försöka skriva. Vare sig någon annan därute märker mina ord eller ej.