Krasch på riktigt

I ett blogginlägg på SvD.se kritiserar Janerik Larsson på stiftelsen Fritt näringsliv och PR-byrån Prime min krönika om haveriet i OW Bunker, ägt av riskkapitalbolaget Altor. Enligt Larsson är texten ett exempel på ett drev mot riskkapitalbranschen.

Det är ett märkligt inlägg.

”Jag har ingen kunskap om OW Bunker-affären eller om Altors agerande”, skriver Larsson. ”Det kanske är en precis så stor skandal som Billing skriver.” Men trots det känner Janerik Larsson att han vet tillräckligt mycket för att ifrågasätta min slutsats. Han skriver: ”Varför den skulle drabba en hel bransch har jag svårt förstå.”

Till att börja med väljer Janerik Larsson att bortse från de rent uppenbara konsekvenserna som jag också nämner i texten. Att efterspelet med skadeståndskrav kan skrämma bort investerare till såväl Altor som andra bolags fonder torde vara självklart. Altor är dessutom så stort bland de svenska riskkapitalbolagen att om de får problem, så spiller det över på branschkollegorna.

Men ett haveri som OW Bunker är större än så. Det kan jämföras med krascher i Barings bank eller Enron. Det är därför också en händelse som också självklart leder till frågor långt bortom det specifika fallet. Är det en kultur som är sjuk som ligger bakom? En marknad som inte fungerar? Handlar det om ett systemfel?

Det som är oroande i OW Bunker är att de frågor som nu dyker upp efter skandalen är sådana som ställts gång på gång de senaste åren om just riskkapitalbolag. Frågor som antyder att det är just aspekter av branschens affärsmodell som ligger bakom vad som skett.

Var till exempel skuldsättningen för hög i relation till affärsrisken? Var bolaget moget för att sättas på aktiemarknaden så snart, hade ledningen tillräcklig kontroll och överblick? (Minns floppen i EQT- och Accentägda Candy King härom året.)

Och hade en annan typ av ägare hanterat krisen genom att sätta bolaget i kk? Kan ens en riskkapitalfond skaka fram mer pengar i ett sådant läge? Som Berlingske skriver var detta en faktor i OW Bunker.  

Detta är den tredje dikeskörningen för ett storföretag i Altors ägo på bara några år, efter Nimbus 2012 och Relacom 2011 (som undgick konkurs men som lämnades över till bankerna).

Är det en slump? Och om detta ska betraktas som en naturlig del av affärsidén i ett riskkapitalbolag, är det sunt?

Hur många företag av liknande storlek har till exempel Investor satt i konkurs under sina 100 år? En privatperson med den haverihistoriken hade inte haft det lätt att skaffa nytt kapital eller ännu mindre få nya lån från banken. Riskkapitalbolag, däremot, får återkomma gång på gång.

Jag har själv vid flera tillfällen efterfrågat nyansering i riskkapitaldebatten, och ifrågasatt svepande anklagelser av branschen utan mer specifika argument och med ideologiska inslag – bland annat i en anmälning av boken De svenska riskkapitalisterna i SvD och i ett samtal på bokmässan om riskkapitalbranschen.

Men det som aktualiseras i OW Bunker handlar inte om skattemoral eller ideologi. Det berör rent affärsmässiga aspekter, om riskkapitalbranschens affärsmodell. Därför är mönstret så oroande. Tänk om det verkligen finns ett systemfel i en så stor del av näringslivet som riskkapitalbranschen och dess bolag?

Är det så i OW Bunker? Beror kraschen på att bolaget haft just riskkapitalbolag som ägare och inte någon annan typ? Som framgår av min krönika har jag inte det slutliga svaret på den frågan. Det kommer att visa sig längre fram.

Men att den bör ställas, när mönstret ser ut som det gör, är självklart och allt annat än något drev.