Kräv USA ut ur Sverige

Sveriges mer än två sekler gamla alliansfrihet tog inte slut den 7 mars 2024, då landet formellt anslöt sig till Nato, utan samma dag i maj för två år sedan som den dåvarande socialdemokratiska regeringen ansökte om medlemskap. Efter det fanns ingen återvändo; trovärdigheten i den alliansfria linjen var för alltid ödelagd. Att Sverige sedan fastnade i limbo mellan medlemskap och utanförskap försatte oss i en potentiellt farlig situation. 

I detta utsatta läge uttalade den efterträdande, borgerliga regeringen, att den inte hade en ”plan B” till Nato-medlemskap för att trygga svensk säkerhet efter det att vi hade visat våra kort för omvärlden. Men förmodligen var det just resterna av ett tänkt sådant alternativt säkerhetsarrangemang, som serverades på riksdagens bord, när regeringen häromveckan överlämnade sin proposition om att godkänna det i december 2023 undertecknade avtalet med USA om basering av amerikansk trupp och materiel på svensk jord. 

Statsministerns förklaring, att ett så kallat försvarssamarbetsavtal (DCA) är ”en följdverkan” av Sveriges Nato-ansökan, övertygar inte. Regeringarna i Norge och Danmark – bägge Nato-medlemmar sedan 1949 – undertecknade motsvarande avtal först 2021, respektive förra året. Av samtliga medlemmar av alliansen har USA i dag ett DCA med endast nio, varav ingen kan räknas till Natos stormakter. 

Förhandlingen med USA torde alltså förstås som en av Nato-medlemskapet oberoende process. Mycket riktigt skiljer den svenska propositionstexten mellan olika ”Natoavtal” och ett bilateralt DCA. 

Där konstateras också, att avtalet ”inte är reciprokt”. Det är minst sagt en underdrift. Sverige står i själva verket i begrepp att skänka bort hela gården i termer av nationellt självbestämmande. 

I motsats till hur det framstår i den nyss väckta journalistiska bevakningen, är poängen inte att Sverige eventuellt kan behöva acceptera amerikanska kärnvapen. Som jag har påpekat tidigare här i Fokus finns det åtskilligt i avtalet som utmanar principen om en stats suveränitet över sin befolkning och sitt territorium. Kanske mest allvarligt är att avtalet kan tolkas som om det utfärdar en rätt till den främmande makten USA, att använda våld mot svenska medborgare om det skulle anses nödvändigt för att skydda dess personal och materiel. 

Är belöningen för att samtycka till ett så långtgående och asymmetriskt samarbetsavtal att Sverige ges implicita försvarsgarantier av USA? Det var nog vad man hoppades i Stockholm vid en tidpunkt då det såg ut att finnas en verklig risk att Sverige aldrig skulle komma att omfattas av det skyddsåtagande som Natos medlemmar åtminstone på pappret har gentemot varandra. 

Men sedan det kalla krigets slut har knappt ett tusental DCA ingåtts mellan olika länder runtom i världen; USA självt lär ha avtal med uppemot 180 stater. (Öriket Papua Nya Guinea i Stilla havet är en av de senaste i raden.) Det faller på sin egen orimlighet, att sådana bilaterala avtal skulle innebära försvarsgarantier när det finns så pass många. 

Förvisso kan undertecknandet av ett DCA signalera intentioner, till och med vad gäller ett större lands beredskap och vilja att militärt försvara ett mindre. Men som Israel nyligen har fått uppleva i samband med att dess närmaste allierade och största vapenleverantör USA stoppade en omfattande försändelse av bomber till kriget mot Hamas, kan intentioner vara flyktiga och beroende av den politiska väderleken. 

Förra året hade det säkerhetspolitiskt isolerade Sverige en svag förhandlingsposition gentemot USA. Det är därför förståeligt om regeringen då kände sig mer eller mindre tvingad att acceptera det avtal som erbjöds. Men däremellan och att riksdagen röstar om avtalet nästa månad har Sverige blivit medlem av Nato. Vi medför specifika förmågor inom till exempel arktisk krigföring som väcker respekt i alliansen. 

I ljuset av denna händelseutveckling förefaller det rimligt att riksdagen, i stället för att oreflekterat rösta igenom det nuvarande förslaget till DCA, uppmanar regeringen att omförhandla det till landets fromma. 

Kräv – för att parafrasera en slogan från alliansfrihetens glansdagar – USA ut ur Sverige. 

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan. 

Toppbild: Statsminister Ulf Kristersson och USA:s försvarsminister Lloyd J. Austin.

***

Läs även: Vi måste se upp med att rusta för fel krig

Läs även: Dags att sätta fosterlandet främst