Krig i fredens tjänst
Rätt många har surt sagt att Obama inte borde ha fått Nobels fredspris eftersom han ännu inte åstadkommit någon fred. Pristagaren avstod i Oslo från att säga att han faktiskt satt freden på dagordningen. Han undvek också att påpeka att Al Gore inte hade stoppat klimatförändringen men fick Nobelpriset för att ha satt den på dagordningen. Barack Obama sa i stället klokt och avväpnande att otaliga andra bättre hade förtjänat priset än han.
Svårare var det naturligtvis för honom att efter att ha vunnit presidentvalet på amerikansk längtan efter fred i Irak och med Nobelpriset för fred i handen förklara varför USA måste fortsätta kriga i Afghanistan och kanske i framtiden ingripa med våld på andra håll. Det kan inte ha varit frestande för USA:s överbefälhavare att ge glasklara besked på sådana frågor och det gjorde han inte heller, men analys och svar var kärvt verklighetsnära. Vad sa han då?
Obama undvek att tala om problem som är dagsaktuella och centrala för freden – förhandlingarna med Ryssland om ett nytt kärnvapenavtal och de direkta samtalen med Iran och Nordkorea. Han gav sig i stället i kast främst med den inte alldeles lätta frågan om när man kan rättfärdiga att gå i krig.
Under större delen av mänsklighetens historia var det, som Obama konstaterade, fritt fram. Eller, som Machiavelli lite krångligare skrev på 1500-talet: »kriget är rätt för den som är tvingad till det«. Så säger man inte längre. Med FN-stadgan 1945 inskränktes rätten att använda väpnat våld mellan stater till att bara gälla vid självförsvar mot väpnat angrepp (eller överhängande hot om angrepp) eller på grundval av bemyndigande eller beslut i FN:s säkerhetsråd.
Under presidentvalskampanjen förklarade Obama helt i linje med denna regel och dess vedertagna tolkning att han inte skulle tveka att använda väpnat våld för att skydda USA mot angrepp eller överhängande hot om angrepp. Han ställde inte frågan om Irakkriget var olagligt enligt denna FN-standard – som Bushadministrationen sa sig fritt kunna ignorera – utan nöjde sig med att säga att det var ett »meningslöst krig« (dumb war).
Obama är nu president och Oslotalet visar att han fortfarande anser att en norm behövs som gäller för såväl stora som små stater beträffande användning av väpnat våld. Talet visar emellertid också en medvetenhet om att många lägen uppstår där en kategorisk regel kan bli svår att respektera. Steget från försvarbar nyansering genom tolkning till farlig uppluckring är emellertid inte långt. FN-regeln har inte bara utsatts för grova överträdelser (som i fallet med Iraks angrepp på Kuwait 1990) utan ofta också för ogenerade tolkningar. Att fan läser FN-stadgan lika bra som han läser Bibeln är uppenbart.
Det är inte svårt att hålla med Obama när han uttalar sin stolthet över att USA – trots felsteg ibland – i över sex decennier med allianser och avtal men också med vapenstyrka och sina medborgares blod upprätthållit säkerhet i världen. Vapnen kan ibland behövas för att bevara freden, säger han och pekar på att fast vi inte längre oroar oss för krig mellan två supermakter så finns det andra hot. Man kan inte förhandla med al-Qaida och man kan inte heller sitta overksam.
Vi möter också allt oftare frågan hur vi ska hindra regeringar att förgöra sina egna medborgare och när våld ska kunna användas för att skydda mänskliga rättigheter.
Obama säger uppriktigt och hovsamt att han har inte har någon fix lösning på frågan om krig utan efterlyser nya visioner som leder oss mot fred och regler om vad som är tillåten användning av våld. Han pekade hoppfullt och med rätta på att handel – ökat ömsesidigt beroende – knyter samman världen och liksom president Kennedy tror han på en gradvis utveckling av samhället snarare än på snabba språng. Det är en sansad, realistisk och konstruktiv hållning.
Obama behövde i Oslo träffa en balans mellan den Nobelprisbelönade rollen som nedrustare och den roll av stark men framsynt ledare för världens största militärmakt som en stor amerikansk opinion vill att han ska spela. Det han sa i Oslo satt rätt i amerikansk inrikespolitik. Det satt också ganska bra i resten av världen. Det är inget dåligt betyg.
***
För övrigt anser jag att större delen av de cirka 1 400 miljarder dollar som världens stater nu årligen budgeterar för krig
och försvar borde användas till att försvara livsbetingelserna
på jorden.
