Kriget mot robotarna

En fråga ekonomer brukar få är om inte datorer och robotar tar jobben ifrån oss. Normalt viftar jag undan sådana farhågor. Maskiner ersätter förvisso arbetskraft. Men någon måste ju tillverka dem. Och när de tas i bruk höjer de produktiviteten och skapar efterfrågan och jobb någon annanstans i ekonomin.

Det är visserligen inte säkert att de som söker de nya jobben har rätt kompetens. Jobben kan komma i andra branscher eller regioner. Omställningen kan bli nog så plågsam. Men i det långa loppet bör det ändå ordna upp sig om arbetsmarknaden fungerar. En grävskopa »tar« jobbet från tio gubbar med spadar. Spadarna tar i sin tur jobbet från hundra man som gräver med tesked. Ändå kräver vi inte att grävskoporna ska ersättas med teskedar. Vi inser att ett samhälle med nya grävskopor är bättre än ett samhälle med gamla teskedar.

Så har jag sagt och skrivit. Och i princip är det rätt. Dock tycks den långa sikten numera ta allt längre tid. Under den utdragna anpassningen drabbas allt fler grupper, till allt högre kostnader.

Skälet är att två underliggande trender – teknisk utveckling och globalisering – tar stora språng. Folkrika länder har stigit in på världsmarknaden med låga kostnader.  Samtidigt ger ny teknik möjlighet att automatisera även avancerad tjänsteproduktion.

Konsekvenserna är omfattande. Tidigare var det främst lågutbildade arbetare som ersattes av maskiner eller flyttades ut. Det gick att möta: utbildning kunde höja kompetensen, nya jobb skapas i tjänstesektorn och lönerna hållas hyggligt uppe. Men nu ökar trycket på arbetsmarknad och utbildning markant. Datakraftens utveckling medför att även fler tjänstejobb kan skötas av maskiner. Banktjänste­män ersätts av servrar, butikskassörer av scanners. Vi har antagligen bara sett början. Kombinationen av big data och snabbare processorer gör det möjligt för snart sagt vilka prylar som helst att »tänka« själva utan mänsklig styrning.

Dessutom blir allt fler högkvalificerade jobb flyttbara. En röntgenläkare kan numera sitta i Bangalore och på skärmen se hur mina inälvor mår. Utbildningsnivå och FoU-intensitet stiger snabbt i Indien och Kina. Allt större andel av jobben i medelklassen i väst utmanas.

Jo, ekonomernas jämviktsmekanismer finns där fortfarande. Men de fungerar långsammare. Arbetsmarknaden är trög. Utbildningen har kvalitetsproblem. Risken är uppenbar att gamla industriländer fastnar i utslagning och stora inkomstklyftor. På lång sikt kanske saker och ting löser sig. Men, som Keynes sade: på lång sikt är vi alla döda.

En minoritet som högutbildar sig, konkurrerar internationellt och finner sig till rätta i den digitaliserade ekonomin kommer att tjäna bra och leva gott. Men den arbetar- och medelklass som utsätts från konkurrens av datorer, robotar, indier och kineser får det kärvt.

En del jobb kan räddas via lönesänkningar. Men det skapar ojämlikhet och protester – och krav på stöd. Expansiv konjunkturpolitik är dock inte särskilt verksam. Den arbetslöshet jag talar om här är ju inte skapad av svag efterfrågan utan av djupare strukturer som globalisering, teknisk utveckling och svårigheter att ställa om. Att spendera sig ur problemen må låta sympatiskt, men det räcker inte.

Vad bör då göras? Det självklara svar som alltid dyker upp är mer utbildning, så att fler kan klara kraven på högre kompetens. Men utbildningssystemet i flera gamla industriländer, däribland Sverige, är i kris. Det förmår inte möta dagens problem. Hur ska det då klara morgondagens ännu hårdare utmaningar?

Det som krävs är inte »mer« utbildning utan oerhört mycket bättre utbildning, ett enormt kompetenslyft, snabbare omställning i näringslivet och ökad rörlighet. Det krävs ökade – inte inskränkta – möjligheter att starta eget i tjänstesektorn och mer utrymme för entreprenörskap. Det krävs lägre trösklar in på arbetsmarknaden. Men ledtiderna är långa och än syns inte den kraftsamling som är nödvändig.

Så svaret på den där frågan om ­datorerna tar jobben ifrån oss blir kluvet. Datorerna i sig stjäl inte jobben – men oförmåga att möta utmaningarna från den tekniska utvecklingen och globaliseringen utgör ett växande hot.

För övrigt är även ekonomerna bland de utrotningshotade arterna. Snart kan mjukvara göra lika dåliga prognoser och skriva lika dåliga krönikor som jag. Om det nu är till någon tröst för den som
ogillar slutsatserna här ovan.