Krisen gör miljardärerna till optimister
De frustar av lust att ta sig an alla ”utmaningar”. Och de frustar lite extra lustfyllt när de nämner alla de miljarder de vill att staten slussar deras väg.
Toppbild: TT
”Utmaning” står sig. Det kan jag berätta från Almedalen.
Landet faller sakta sönder, från förort till kraftnät, men optimisterna ger sig inte. Och kanske har de goda skäl för sin optimism.
Ja, inte i sakfrågorna, förstås. Sannolikheten för att vi lyckas dubblera elproduktionen och dimensionera eldistributionen därefter på de tjugo år som prognoserna ger oss, krymper dagligen. Snart, om inte redan, är det inte bara politiskt omöjligt, utan tekniskt omöjligt, att få till det.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Kommer vi att få ett modernt, välfungerande tågnät innan Greta Thunberg leder sin livslånga strejk från den eftersatta åldringsvården? Jag tvivlar.
Kommer polisen att kunna lyfta blicken från sina ständiga omorganisationer, fallerande datasystem och interna gruff, länge nog för att utlysa eld upphör på gatorna? Antagligen hinner Jesus före, med sin aviserade återkomst.
Möjligen kan vi, under mycket möda, rafsa ihop ett någorlunda välfungerande försvar. Som – om svensk historia är något att gå på – i så fall kommer att vara stridsberett lagom till nästa eviga fred bryter ut.
Man kan ju inte använda ord som ”haveri”, utan att bli stämplad som trumpist eller orbanit, men låt oss ändå vara överens om att det finns ett verklighetsgap mellan de faktiska förutsättningarna och det som brukade kallas ”visioner”. Det verkar inte krympa, direkt.
Det är detta som optimisterna, i Almedalen och annorstädes, kallar ”utmaning”. Lite som om den gamle Gibbons inte hade döpt sitt verk Romerska rikets nedgång och fall, utan Romerska rikets utmaning.
Man kan fundera länge på vad det är som orsakar optimism. Kanske är det bara en läggningssak. Kanske har det att göra med intelligens, men det verkar osannolikt. Den forskning jag sett stöder tvärtom den kontraintuitiva slutsatsen att optimister har högre IQ än pessimister och cyniker. Så min hypotes, åtminstone vad gäller det vi kan kalla Almedalsoptimism, är att optimism, liksom så många andra åkommor, orsakas av pengar.
Vi ser ju redan nu vad som är på väg att hända. När samhället vittrar sönder känner de ansvariga i staten sig tvingade att visa handlingskraft. När kriser och problem hopar sig, letar de desperat efter något de kan marknadsföra som framåtanda och utvecklingsoptimism. Fram kommer grönt stål, batterifabriker, kärnkraft och – åtminstone i vissa läger – höghastighetståg.
Jag påstår inte att allt är luftslott. Något måste vi trots allt göra, för att ta oss ur gropen vi grävt. Jag noterar bara att alla de här försöken till optimism i förfallet har en sak gemensamt: de är jävligt dyra. För staten, det vill säga oss. Och de är förstås lika lönsamma i den andra änden.
Almedalens optimister är slående ofta miljardärer, eller åtminstone miljardärer in spe. De frustar av lust att ta sig an alla ”utmaningar”. Och de frustar lite extra lustfyllt när de i förbigående nämner alla de miljarder de vill att staten slussar deras väg, för att de ska förvandla Sverige till ett klimatneutralt, elektrifierat drömland.
Det är den tanken som gör dem optimistiska. Oavsett hur det går med det här landet och alla ”utmaningar”, kommer miljardärerna inte att gå ur de här kriserna tomhänta. Det är, tvärtom, härliga tider, strålande tider. Nu har de dessutom fått draghjälp av president Biden och hans ”Inflation Reduction Act” – amerikanerna älskar att benämna sina lagförslag på ett sätt som inte har något att göra med innehållet – som öser miljarder över svenska miljardärers amerikanska kollegor.
Ska Europa hamna på efterkälken? Måste vi inte – allra minst – matcha amerikanerna?
Vad som händer med Sverige de närmaste tio åren vågar jag inte förutspå, eller ens tänka på. Men en sak vet jag säkert: förmögenheter kommer att skapas och växa. Det kommer staten att se till.
Det sägs att det är roligare att gråta i en Rolls-Royce än i en folka. Men varför gråta alls? Det finns goda skäl att vara optimistisk, i alla fall om man redan sitter i lyxbilen. Det fanns de som gick med vinst under det romerska rikets utmaning, också.
***
