Kristen tro är ingen bra garant för ”feelgood”
Seriös kristen tro ska inte förväxlas med något som liknar en mysig hemmakväll eller ett ”bad i wellness”.
Toppbild: Unsplash
Något har hänt när det gäller kristen tro och svensk offentlighet. Inte så att traditionella kristna uppfattningar i moralfrågor börjat lyftas fram som lika möjliga som sekularistiskt, liberala, eller att politiker har slutat hota med indragna bidrag till församlingar som inte tror som rådande politiska majoriteter om exempelvis människovärde och familj. Heller inte så att rädslan för att förarga kristna genom olika kulturyttringar är jämställd med rädslan att förarga muslimer.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men allt oftare kan vi följa kulturpersonligheter och skribenter som öppet vittnar om en egen praktik av kyrkbesök och bön, och ett brottande med Gud, vars existens vid lite eftertanke inte kan avvisas. Och i olika sammanhang talar historiker oftare om kristendomens betydelse för den västerländska, demokratiska civilisationen.
Det här tycks ha en bredare förankring, också utanför den runt halva miljon svenskar som sägs vara regelbundna gudstjänstbesökare. För några år sedan visade opinionsanalytikern Markus Uvell i en studie av värderingsutvecklingen i Sverige att hela 53 procent av svenska folket instämmer i påståendet: ”I Sverige gäller religionsfrihet, men det får inte råda någon tvekan om att vi är ett kristet land och att det är kristendomen som är normen”. Bara 21 procent instämmer inte. Naturligtvis väcks följdfrågor som vad som definieras som ”kristet land” och hur ”normen” ska visas. Men kristendomen som begrepp har en utbredd sympati som nu också syns bland eliter. Det här brukar kallas för ”kulturell kristendom”.
Tron på Jesus Kristus har emellertid en mycket djupare betydelse än kultur och historia. Det sökande som tenderar att överbetonas i kulturkristendomen måste faktiskt ha ett mål om det ska vara meningsfullt: nämligen att få svar. ”Normen” och det kristna i ”det kristna landet” har faktiskt ett konkret och bestämt innehåll. En tro vars bidrag stannar vid ”perspektiv” reduceras till en andligt ”top-up” av ett i övrigt oförändrat liv. Utan bärande dogmer och intellektuell reflektion, som hör ihop, återstår till slut bara individuella konstruktioner. Sökandet leder tillbaka till jaget, där det började.
Den kristna tron har en absolut nödvändig kärna, i form av bekännelsen av vad de första ögonvittnena omskakat men tydligt berättade: Att Jesus från Nasaret mirakulöst uppstod från döden tre dagar efter sin avrättning, vilket bekräftar det han sagt om sig själv och visar att döden inte har någon absolut makt och öppnar en väg till en större och beständig realitet som inte erbjuds av någon annan religion, inte heller i naturen, i materiella och sociala framsteg eller i vårt skådande in i oss själva.
Bara om Jesus uppståndelse är sann, på riktigt, finns ett verkligt hopp som inte dukar under av våra oförmågor eller vår förgänglighet. Ett hopp som jag inte behöver uppfinna, utan kan ”koppla upp” mig mot. Och i relation till allt mörker i världen, med ett tydligt budskap till både offer och ansvariga för tyranni och våld. Utan detta sanningsanspråk har kristen tro inget värde.
Sanningsanspråkets inbjudan pockar dessutom på oss. Till den som vill ta emot det blir det både ett krav på, och en hjälp till, ett förändrat liv som en föraning om den eviga realitet som det representerar. Dessa förändringar kallar följarna till olika uppoffringar genom att släppa taget om, och vända sig bort från, allt det som inte hjälper sanningen att ta plats i och synas genom våra handlingar och val.
En sådan livsväg liknar inte någon mysig hemmakväll eller ett ”bad i wellness” som förre påven Benedikt XVI uttryckte det. Om detta vittnar alla kristna martyrer genom tiderna, inte minst de många i vår tid. Och om detta vittnar de praktiserande troende varje gång de förlorar i anseende, popularitet och makt, och avstår från materiella förmåner eller personlig njutning, för att försöka hålla fast vid, och stå för, Jesus sanningsanspråk. Kristen tro, tagen på allvar, är alltså ingen bra garant för feelgood i temporär mening. Men nu sträcker den sig längre, just genom sitt sanningsanspråk, och det är poängen.
Därför är min förhoppning som medkristen, präst och följare av samhällsdebatten, att nästa våg av offentlig kristendom kan handla mer om svaret som sökandet kan få, i form av försanthållande av trossatser med ett tydligt innehåll, liksom om de uppoffringar som viljan att höra till sanningen kräver. Och just därför också om den grundläggande frid, genom verklig mening, som ligger i dessa uppoffringars natur och i det fasta, berättigade hopp de uttrycker.
***
