Ensamheten och staden

Om ni ska vara ensamma och olyckliga någonstans i världen rekommenderar jag New York. Faktum är att det är en ypperlig stad att vara just ensam och olycklig i. Under mitt livs värsta sommar – fortfarande nära i tid men tillräckligt många år bort för att jag ska kunna se tillbaka på den med en någorlunda nykter blick – åkte jag dit. Jag bodde hos en vän i Brooklyn men eftersom hon var upptagen med att antingen repa med sitt band eller utföra reikihealing på frilansbasis var jag mestadels på egen hand. Eftersom jag var akut olycklig hade jag inte lust med något annat än att åka med olika kollektiva färdmedel. Jag tog bussen från Wall Street över hela Manhattan, gick av högst upp i Inwood, tog ett varv i parken innan jag gjorde samma resa tillbaka. Gata efter gata. Kvarter efter kvarter. Stadsdel efter stadsdel. En hel dag senare. Nästa dag, som var den sommarens allra varmaste, satte jag mig på tunnelbanan mot Coney Island tillsammans med varenda tolvåring i staden. Jag steg av, gick fram till havet och vände och åkte sedan tillbaka.

Det är givetvis lätt att romantisera ensamhet i efterhand. När den har upphört och blivit till ett minne bland minnen. Precis som man kan göra med fattigdom när pengarna har börjat rulla in på kontot. Att sitta i en bostadsrätt i Stockholms innerstad, i en soffa fylld av Pendletonfiltar och med Patti Smiths självbiografi »Just kids« i hyllan bakom, och lyssna till någons drömmande prat om en studenttid i Paris då pengarna bara räckte till baguette och vin. Den eviga bilden av hur en konstnärssjäl ska leva. En borgerligt okomplicerad dröm om fattigdom.

Den brittiska författaren Olivia Laing flyttade till New York för kärlekens skull men lika plötsligt som oväntat sprack förhållandet. För att få dagarna – och ensamheten – att gå vände hon sig till konsten. I boken »Den ensamma staden« som har undertiteln »Om konst, ensamhet och överlevnad« undersöker Laing ensamhet ur en rad olika aspekter. Det är en gedigen och ambitiös bok. En 286 sidor lång essä som gavs ut på engelska förra året – både The Guardian och The Telegraph utsåg den till årets bok – och som nu kommer i svensk översättning.

Genom att gräva ner sig i livshistorierna hos ett antal konstnärer – däribland Edward Hopper, Andy Warhol, outsiderkonstnären Henry Darger och fotografen och aktivisten David Wojnarowicz – vänder och vrider Laing på begreppet ensamhet. Hon använder andras ensamhet för att få perspektiv på sin egen. Hon flyttar mellan olika andrahandslägenheter i New York och låter varje kapitel i boken utgå från ett, eller flera, konstnärskap för att sedan bredda tankegångarna. Vad händer i kroppen med någon som befinner sig i ensamhet? Vad innebär ensamhet i ett uppkopplat samhälle? Laing för ett intellektuellt samtal med sig själv men blir aldrig för teoretisk. Hon skriver lika mycket med hjärnan som med hjärtat. Hon blir uppslukad av Edward Hoppers målningar och av hur han så mästerligt skildrar ensamhet, omsluten av storstadens liv. Samtidigt lyfter hon blicken från duken och låter den svepa ut över den moderna historien: 1980-talets aidsepidemi och stigmatiseringen av de sjuka som stöttes ut och fick dö ensamma. Olivia Laing rör sig runt i ensamheten utan att springa in i varken självömkan eller sentimentalitet. På sista sidan konstaterar hon att »ensamheten är personlig, men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad. Det som spelar roll är vänlighet, det som spelar roll är solidaritet«. »Den ensamma staden« talar inte om utanförskap som ett tillstånd som ska lösas med politisk piska och morot. Den berör något djupare. Ni måste läsa den.