Kristna friskolor borde få samma stöd här som i Berlin

I höst har jag tillbringat två månader i Berlin, vid den katolska skolan Canisius-Kolleg som drivs av Jesuitorden. Skolan har i snart hundra år utbildat elever från det som i Sverige är årskurs fem i grundskolan till sista året i gymnasiet. Idag går 900 elever där, inklusive en grupp med migrationsbakgrund, främst muslimsk, i ett särskilt program med tyska språkstudier och förberedelser för studentexamen.

Canisius-Kolleg är en av några konfessionella, eller religiösa, friskolor i den tyska delstaten Berlin, en storstadsregion som har mycket gemensamt med Sverige. Samhället är starkt sekulariserat och politiskt präglat av en klassisk socialdemokrati som, alltmer influerad av en akademisk övre medelklass och dess strukturanalyser, transformerats till en främjare av livsstilsliberalism och ”normkritik”. När stadskärnans gamla slott nyligen återuppbyggdes i ursprungligt barockskick var delstatens kulturminister emot att återställa korset högst upp på kupolen, då det kunde ”kränka” alla icke-kristna.

Men i detta klimat fungerar kristna friskolor utmärkt. Styrande och opinion gör faktiskt handling av den mångfald som också där är en viktig politisk devis. Och de kristna skolornas kristna profil har inte bara med namn eller historia att göra. Den uttrycks heller inte bara i skymundan i någon andakt förlagd på betryggande avstånd från både undervisningslokaler och skoltid. Den präglar tvärtom innehållet och utformningen på ett mycket synligt sätt.

Vid Canisius-Kollegs öppna hus för intresserade föräldrar i oktober förklarade rektorn och skolchefen hur det katolska helgonet och Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola, och hans andliga erfarenheter präglar hela synen på elevernas utveckling. Inte bara genom kunskapsförmedling, utan också genom hjälp att se sig själv i relation till Gud och att därigenom förstå sitt ansvar också för andra. I varje klassrum hänger ett synligt krucifix. I flera årskurser är det obligatoriskt med en morgongudstjänst i skolkapellet varje vecka, i syfte att gå igenom Bibelns stora berättelser och förklara uppbyggnaden av den katolska liturgin.

Inte en enda förälder yttrade något som liknade en protest. Tvärtom handlade frågorna om intagning, avgifter, skolans ranking när det gäller resultat (bland de bättre i Berlin) och det organiserade utbudet av fritidsverksamhet i skolans regi. Eleverna fostras aktivt i att gemensamt planera alla olika fritidsaktiviteter. Bordsbön vid måltider, korta andakter vid inledningar och avslutningar och helg- och veckoreträtter med gudstjänster i programmet är, vid sidan av lekar, sport och ledarträning, bärande inslag. Det är ett mycket attraktivt program, där nära 700 av skolans 900 elever frivilligt är medlemmar.

Utöver detta skiljer sig Canisius-Kolleg från de offentliga, tyska skolorna på flera andra punkter, öppet och tydligt relaterat till den katolska grunden. I de högre klasserna är ett aktivt, socialt arbete för nödlidande obligatoriskt ämne. Under hela skolgången står religionskunskap på schemat, vilket inte längre ingår i den offentliga läroplanen, med både djupdykning i kristen historia, etik och antropologi och, på basis av det, orientering om andra religioner. Varje vecka håller skolans egen själavårdare ett möte med huvudlärarna och skolpsykologen för att diskutera konkreta behov av elevvård både i och utanför undervisningen, med återkoppling till föräldrar och klassföreståndare och vid behov externa vårdresurser. Även detta en unik ordning i Tyskland.

Skolan har varje år fler sökande än platser. En stor del av familjerna bedöms inte vara praktiserande katoliker. Canisius-Kolleg står precis som andra skolor under myndigheternas kontroll av undervisningskvalitet och betygssättning. I Berlin finns inget offentligt skolpengssystem som i Sverige. Staten täcker bara 60 procent av Canisius-Kollegs och andra friskolors kostnader genom bidrag till lärarlönerna. Resten finansieras genom en månadsavgift på mellan drygt 1000 och 2000 svenska kronor (familjerna får själva välja summa efter egenuppskattad förmåga), kyrkliga bidrag och insamlingar.

Vi hörde ofta i den svenska valrörelsen i höstas att vårt system inte är önskat i något annat land. Men det verkar inte stämma. I vissa tyska delstater är stödet till offentliga och fria skolor redan likvärdigt. Och där så ännu inte gäller, som i Berlin och näraliggande Brandenburg, driver friskolorna nu domstolsprocesser för ett likvärdigt stöd. Argumentet är rättvisa: elever till föräldrar som väljer friskolor bör få en likvärdig skattesubvention som de offentliga. Samma skäl som motiverade införandet av skolpeng i Sverige.

Ingen offentlig debatt på någon nivå i Tyskland som helhet, eller i Berlin, ifrågasätter de kristna friskolornas existens eller sätt att fungera. Tvärtom ses de som ett naturligt och välkommet inslag i ett offentligt finansierat och reglerat skolsystem, samtidigt som de så tydligt i undervisning och organisation präglas av den kristna tron. Det är särskilt intressant när man betänker den mycket sekulära miljön i en stad som Berlin. Borde inte det som går där vara möjligt också här?

Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst.