Krönika: En gång främling alltid främling
Toppbild: TT
På en strand i Aten står en 12-årig grekisk pojke och betraktar en död val som flutit i land på en plats där den inte borde ha befunnit sig. Det är ett avgörande ögonblick i pojkens liv, på gränsen mellan barndom och ungdom. En stund som låter honom få syn på sig själv. Han lovar sig själv att inte liksom valen leva i ett liv som blir för litet.
I sin nya bok »Livet som främling« diskuterar litteraturvetaren Björn Apelkvist främlingskapet så som det ser ut i litteraturen hos tre svenska författare: Vilhelm Moberg, Theodor Kallifatides och Jonas Hassen Khemiri. Främlingen är ett vanligt sociologiskt begrepp för en person som flyttar sig utanför sin egen uppväxtmiljö, ofta handlar det om invandraren, men även klassresenärer eller kvinnor i mansdominerade miljöer (och förstås vice versa). Det är en position som är hyperaktuell i Sverige av i dag, med de stora flyktingströmmar som kommit till landet sedan 90-talet.
Theodor Kallifatides, som en gång var den 12-årige pojken på stranden vid Egeiska havet, kom som ung till Sverige, gifte sig med en svensk kvinna och fick barn, som blev svenska. Hans erfarenheter är särdeles intressanta eftersom de spänner över ett komplett vuxenliv. I sin bok »Ett nytt land utanför mitt fönster« skriver han om hur han var en av de invandrare som absolut inte ville prata sitt modersmål med sina barn, inte ville att de skulle ha hemspråk i skolan. Han som hade kämpat så för att lära sig svenska, kämpat för att passa in, »anmodades att uppfostra små greker i Sverige, det vill säga permanenta främlingskapet«. Han ville inte ställa upp på det. Han var trött på att ständigt vara annorlunda. Han ville inte dra in sina barn i det också.
LÄS OCKSÅ: Polsk regeringskritiker får Nobelpriset – hur kan det påverka valet?
Precis som pappan Abbas i Jonas Hassen Khemiris »Montecore« är Kallifatides en idealisk immigrant, konstaterar Apelkvist, en invandrare som »flyttar till Sverige med en i grunden mycket positiv syn på landet och en stor beredvillighet att anpassa sig och bli delaktig i den nya kontexten«.
Först långt efteråt fick Kallifatides syn på att han ansträngt sig så hårt för att inte vara en främling i det nya landet, och samtidigt inte bli en främling i sina gamla landsmäns ögon, att han höll på att bli en främling för sig själv.
»Jag vägrade i närmare trettiofem år. Nu orkar jag inte längre. Jag erkänner mig skyldig på alla punkter. Jag är en invandrare, en grek och en främling«, skriver han. Han finner en ro i att det är just det där främlingskapet, förmågan att bryta upp, viljan till förändring och utveckling, som en gång förde honom från stranden i Aten och till Sverige. Främlingskapet fanns i honom redan från början. Som en positiv kraft.
Vid det laget hade han dessutom för länge sedan insett att det inte hjälpte vad han gjorde. Hur han än anpassade sig och ansträngde sig så skulle han alltid vara den andre, den främmande. När en okänd man skrek åt honom på stan: »Stick din jävla turkdjävel. Försvinn!« insåg han att det aldrig skulle spela någon roll vad han själv kände så länge alla kunde se på honom att han inte är svensk. Men även i detta ögonblick lyckas han i sin bok höja sig till förståelse för en förfördelad olycksfågel i ett hårt och tävlingsinriktat samhälle, »där svenskheten för somliga är det enda som återstår«.
