Krönika: Konstnärers trevande reflektioner klår alla skrivmanualer

Att skriva är att skapa ett rum där något är möjligt att säga. Med den tanken börjar författaren Karl Ove Knausgård sin bok om att läsa och skriva, »Oavsiktligt«. »Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, den är platsen för det rum där sanningarna tar gestalt«, skriver han och nämner utrymmet mellan Don Quijotes tolkningar av världen (hotfulla jättar) och det världen faktiskt är (väderkvarnar) som exempel. Hela resten av boken ägnar Knausgård sedan åt att prövande skriva sig fram till det utrymmet där sanningen, i det här fallet om skrivandets väsen, ska kunna ta gestalt.

Det finns en uppsjö av böcker om skrivandets hantverk, flera nya i år. För någon vecka sedan kom PC Jersilds »Skriv först. Fråga sen« med tips för nybörjare, och i januari kommer en antologi med skrivtips från 14 författare, bland dem Klas Östergren, Stina Stoor och Åsa Linderborg.

Många när drömmen om att skriva en bok, och intresset framgår tydligt av tidningen Skrivas framgångar med en upplaga på runt 11 000 enligt TS. Som tidigare novellredaktör har jag personlig erfarenhet av hur stort intresset är för att delta i till exempel novelltävlingar.

Men Knausgårds bok liknar ingen av de skrivböcker som brukar staplas på skrivarkurser. I stället sorterar den in sig i samma tradition som Rainer Maria Rilkes »Brev till en ung poet« eller den ryske filmregissören Andrej Tarkovskijs försök i »Sculpting in time« att beskriva sina konstnärliga arbetsmetoder, där varje scen tar avstånd i en dröm eller en känsla, som han inte alltid själv begriper där och då. Detta för att komma runt det faktum att, skriver Tarkovskij, »modern masskultur, riktad mot ›konsumenten‹, [ … ] lamslår människors själar och skapar hinder mellan människan och de avgörande frågorna om hennes existens, hennes medvetande om sig själv som en andlig varelse«. (Min översättning från engelska.)

Visst är hantverket viktigt, visst behöver man lära sig de mest grundläggande skrivprinciperna om man ska klara att få ur sig längre texter. Men vad ska man med texterna till om inte hjärtat har något att förtälja i dem? Hantverket är ju dessutom sig rätt likt sedan Aristoteles skrev »Om diktkonsten«. Knausgårds »Oavsiktligt« är underbart unik läsning. Vår tid behöver den här sortens böcker om skrivande, där enkla handgrepp inte är lösningen på någonting, bara den billiga genvägen till hjärnans mer ytliga vindlingar.

Knausgård pekar ut möjliga vägar till skrivandets mer själsliga dimension, den process som – liksom i all strävan mot något heligt – handlar om sökandet, inte om att veta den rätta vägen. Han skriver om vikten av att »undvika de fixerade versionerna, de identitetsskapande strängarna av minnen som vi alla har« och i stället »söka den komplexitet som finns under självinsikten och självbilden«.

Hans svar på hur det kan gå till handlar om begränsningar – all poesis moder, om formen som den meningsbärande enhet som skapar litteraturens rum och som härskar i det. Där varje form bär på ett och bara ett av de många sätt en historia kan berättas på. För Knausgårds del lossnade allt när han satte upp hårda regler om tid och produktionstakt som gjorde det omöjligt för honom att hinna tänka ut vad han skulle skriva. Storyn till »Min kamp« fick komma ut ocensurerad och naken innan hans hjärnas många förutfattade meningar hade chansen att lägga sig i.

Eller som Tarkovskij skriver: »Innehållet måste komma före tekniken.«

***

»Oavsiktligt« är nyss utkommen på Norstedts.

»Sculpting in time« (1986) och »Brev till en ung poet« (1929) finns hos nätbokhandlarna.