Krönika: Rasismen i USA är historisk – men inte typiskt amerikansk

»Detta! Är! Vi!«

Det är så lätt att säga att det våld som utspelar sig i USA, när vita män beväpnar sig för att göra slut på latinamerikaner som »håller på att ta över landet«, enbart beror på Donald Trump. Att det skulle vara hans hetsiga twittrande som driver folket till rasistiska dåd. Och inte det inneboende rashat som funnits i USA i alla tider. Så är det inte, dundrade Prince­ton­professorn Eddie Glaude när han var bisittare i tv-kanalen MSNBC.

Nej, konstaterade han, det är sådana amerikanerna är.

»Och ska vi ta oss förbi detta så kan vi inte skylla allt på honom [Trump]. Han manifesterar bara det fula inom oss.«

Min sommarläsning har till stor del koncentrerats till slaveriets USA. Colson Whiteheads roman »Den underjordiska järnvägen« var en riktig glädjedödare. Inte för att den inte var bra, tvärtom är den en av de mest gripande romaner jag läst. Utan för författarens knivskarpa analyser. Flera hundra år gamla händelser agerar fond åt eländet som just nu sker på andra sidan Atlanten.

16-åriga Cora lever som slav på en bomullsplantage i den amerikanska Södern. Hon och de andra slavarna utsätts för obegriplig terror under den obarmhärtiga Georgiasolen. Tills hon lyckas fly. Och får hjälp av ett nätverk av slavmotståndare som via en underjordisk järnväg smugglar svarta ut ur Södern. Men något går fel och Cora hamnar i North Carolina. Där möts hon av en vedervärdig syn: svarta kroppar som hängts i snaror längs landsvägarna. Ruttnande lik, kastrerade och lemlästade, upphissade för allmän beskådan i syfte att sätta skräck i de »svartingar« som mot förmodan inte fattat att de inte har där att göra.

Människorna bakom dåden är livrädda. De är vita. Och ser med fruktan hur den svarta befolkningen växer ohämmat för att snart vara dem överlägsna i antal. I sina mardrömmar upplever de hur slavarna, dessa svarta demoner, skadar, våldtar och mördar dem.

Rädslan är densamma som Donald Trump talar till. Samma rädsla som har fått politiker, såväl republikaner som demokrater, att genom åren ropa på tuffare tag mot brottligheten, med följd att färgade människor låsts in i ökad takt.

En annan bok på samma tema är »Vända hem« av Yaa Gyasi. Den handlar om ärren efter det som Cora och andra slavar fick genomlida. Eller ärr, snarare aldrig läkande sår som förs vidare i generationer – från 1700-talets Västafrika till i dag. Man kan tänka sig att det var liknande sår som fick hiphopstjärnan Busta Rhymes att dela klippet med Eddie Glaude följt av de närmast uppgivna orden: »Tack för att du talar om den odiskutabla sanningen.« När Princetonprofessorn lade ut texten i direktsändning fnissade programledarna i studion nervöst. Sedan tystnade de. Inte för att det den vältalige akademikern hade att säga var okänt för dem. Utan antagligen för att även de är smärtsamt medvetna om denna sanning.

Som är så skamlig och svår att bära.

Efter min sommarläsning står det klart för mig att nycklarna till den dörr som leder ut ur trångsyntheten finns, om den amerikanske presidenten och hans meningsfränder bemödade sig att öppna en bok. Här, på andra sidan Atlanten, rekommenderas Arthur Jafas utställning på Moderna Museet i Stockholm, som också klär av den amerikanska rasismen. Se den! För även i den svenska extremhögern hörs klagan över att hamna i numerärt underläge i förhållande till muslimer och invandrare i stort. Det är en fulhet med annan grund än den i USA. Inte heller den enbart en produkt av hetsande politiker, men minst lika farlig om den tillåts växa.

Hur är det man brukar säga; vi får de politiker vi förtjänar.

»Den underjordiska järnvägen« är utgiven på Bonnier Pocket. »Vända hem« på Norstedts. Arthur Jafa-utställning på Moderna Museet i Stockholm till 8 september.