Kröningen av kung Charles, majblommor och elbehovet

Måndag 

Första maj, men glömt att vittja brevlådan i förra veckan. Finner där ett formellt men vänligt brev från Österlen VA, som meddelar att vi har nästan 10 000 kronor innestående för kommande vattenleveranser. De har antagligen kalkylerat vår förbetalda förbrukning utifrån historiska data, när vi hade en varmvattenberedare som småläckte dygnet runt. Så inte längre. 

Som nationalekonom begriper jag förstås att det inte är något att glädjas åt. Nu får Österlen VA förränta pengarna i vårt ställe. Men mer än ekonom är jag en enkel människa och enkla människor gillar att oväntade pengar plötsligt regnar ned, även om det är ens egna. Det är som med "elstödet", som ju bara är en återföring av pengar som vi blivit snuvade på genom en av alla dessa politiska låtsasmarknader. Det värmer ändå. Som Nick Cave sjunger: 

"Easy money 
Rain it down on the wife and the kids 
Rain it down on the house where we live" 

Ingen jag känner har meddelat att de tänker demonstrera i dag. Kanske anses det vara en privatsak numera. Eller så är det svårt att kräva något vettigt, när pengaregnet redan står som spön i backen. 

Tisdag 

Hinner åtminstone vattna det som måste vattnas, innan det är dags att ta sig till Sturup och skakas fram till Stockholm i ett alltför litet plan igen. 

Vi umgås mycket över generationsgränserna på Österlen – våra vänner är från övre tjugoårsåldern till närmare nittio – och våra yngre vänner är påtagligt avundsjuka när vi berättar hur vi flyger upp och ned. Deras jämnåriga kamrater är moralkommissarier, som ser det som sitt kall att hålla "flygskammen" vid liv. 

Har det alltid varit yngre generationer, snarare än äldre, som lockas av sipphet, moraliserande och humorlöshet? Jag antar att det är möjligt. Kanske var pryda gamlingar och lössläppta ungdomar bara ett kort mellanspel av amerikansk ungdomskult, nu på väg att dö med Joe Biden, 80, och Donald Trump, 76. 

Middag på PA & Co med Lotta och Jon. De spelade Brian Jonestown Massacres Anemone lagom till isterbanden. 

Onsdag 

Efter att ha lett ett frukostsamtal om Sveriges energiförsörjning är frågan hur länge vi kan upprätthålla skenet av att allt kommer att fixa sig. Vi behöver snart dubbelt så mycket el, men kan varken producera eller distribuera den. Det har mest lattjats på det här området de senaste åren. Exempel: i sin iver att slippa stå för något har främst Centern och Socialdemokraterna, som måste blidka Miljöpartiet, drivit på för att upprätta ännu en hitte-på-marknad, som de sedan manipulerar med skatter och avgifter. Sedan kan de skylla på "marknaden" när kärnkraften stängs. 

Det har inget att göra med Sveriges behov. 

Nu är det också upp till "marknaden" att få till den el som krävs, och det kommer inte att ske. Med de finansieringskalkyler som används i dag skulle inte ens vattenkraften ha byggts när den byggdes. Den skulle ha klassats som olönsam. Nu levererar den miljarder och räddar oss från katastrof. Det är samma sak igen, men svenska politiker vill inte kliva fram och axla ansvaret. Om det beror på harighet, eller missriktad marknadstro, vet jag inte. 

Inget tyder i alla fall på att elbehovet kommer att kunna mötas. Och snart börjar investeringarna leta sig utomlands. 

Det skulle göra mig nedslagen, om det inte vore för att jag äntligen blev färdig med en osalig artikel om klassamhället i går. Brottades med den i mer än en vecka. Nu ligger den – loser! – med skuldrorna i mattan för redigering. 

Torsdag 

På väg hem från en drink på Östermalmsgatan blåser en svart chopper med röda eldsflammor förbi, en spätta på bönpallen. Den bromsar in, vänder, och knutten – ja, nu ska vi återuppliva femtiotalsslang – ropar: "Ni gör bästa podden. Men ni borde köra den oftare". 

En kollega brukar alltid säga "att möta läsarna är som att vända på en sten", men man är glad för undantagen. 

Fredag 

En gång köpte vi inte ett självporträtt av en ung GAN mot smaragdgrön bakgrund. Det ångrar jag. I år kommer jag att ångra att vi inte kommer iväg och ser Vermeer på Rijksmuseum i Amsterdam. 

Murhaf Hamid, 11, ska ha sålt majblommor för fem miljoner. En snabb huvudräkning ger ungefär 111 000 blommor, eller ungefär fem blommor i minuten, om försäljningen sker oavbrutet dygnet runt sedan säljstarten. Det verkar osannolikt, tills jag inser att man numera kan köpa "digitala majblommor". Det löser en gåta, men väcker en annan: hur bär man en digital majblomma? På sin virtuella kavaj? 

Gick till Bobbo på Blowout och klippte av mig håret. Det måste vara mer än trettio år sedan han först klippte mig. Då hade jag hår på hela huvudet. Bobbos kollega Magnus sörjde djupt Vivienne Westwoods död. ”Det är som att Elvis dött, fast värre”, förklarade han för Bobo, som är gammal rockabillykille. "Vad menar du?", svarade Bobbo, "Elvis är inte död".  

Magnus Carlson från Weeping Willows satte sig i stolen efter mig. Det kändes som en tröst, eftersom jag inte blev bjuden att frottera mig med kändisar på Metgalan i år heller. 

Lördag 

Charles verkade tagen av stundens allvar och Camilla såg skräckslagen ut, men kronorna kom på plats. När vi lämnade Bromma blev Charles smord, när vi landade på Sturup satt kungen och drottningen i vagnen, på väg hem till balkongen på Buck House. Nick Cave på plats i kostym, antagligen sydd av Chris Kerr på Berwick Street. Prinsessan Anne, i rollen som Gold Stick in waiting, särskilt snygg i uniform från Blues and Royals, tistelordens gröna mantel och bikornhatt. Det skulle ha kunnat vara Fran Lebowitz, på väg till en lesbisk maskerad. 

Medieklassen djupt besvärad, demonstrativt oinformerad och principiellt oförmögen att begripa vad saken handlar om. Inte så konstigt, om man är övertygad om att nationer bara är påhitt och historien en genant räcka människor med tvivelaktig värdegrund. 

Middag med Jamie och Joakim på K6, Borrbys egen gourmetkrog. Efter middagen skakade jag dry martinis och serverade i de låga glasen från Harry’s Bar i Venedig. Det var PJ Anders Linder som lärde mig knepet med en riktigt bra drajja vid sidan av det uppenbara, det vill säga att inte använda mer Noilly Prat än att flaskan räcker i ett par-tre år. Tricket är kyla. Både glas och gin bor numera för gott i frysen. För ordningens skull: PJ har lärt mig en hel del annat också, men för just detta är jag särskilt tacksam. 

Söndag 

Den värsta iskylan i luften har äntligen givit med sig, så pirran kom fram och orangeriet tömdes på lagerträd, olivträden, palmen och fikonträdet. Citrusen får vänta en vecka till. 

I kväll partiledardebatt. Ebba Busch ska göra något annat. Jag med.

***

Läs även: Om PM Nilsson, sparbanker och moderna narcissister

Läs även: Tänk om det handlar om något