Kroppsliga analfabeter
När jag på 1970-talet läste kemi och biologi på universitetet var jag avundsjuk på mina vänner som läste den tidens statusämnen: ekonomisk historia, sociologi och litteraturvetenskap. I dag avundas de mig. Det är nog härligt att ha koll på vår kultur, men att inte veta hur ens egen kropp fungerar skapar en känsla av utsatthet. Jag, men inte de, kan svaret på frågor som: Bör man dricka mer vatten? Får man mer syre i blodet om man andas mer? Är handsprit bra? Om jag inte kan svaren, kan jag ta reda på dem.
Men den kroppsliga allmänbildningen är rudimentär i Sverige. Skolan lärde oss om Hallands floder, men inte hur våra organ fungerar. Vi blir ett lätt byte för kvacksalvare, veckotidningar och hälsobilagor som desinformerar om i stort sett varje kroppslig funktion.
Med bildning avses fortfarande kunskap om historia, samhällsskick och kultur, men inte om naturen och kroppen. Det är naturligtvis bara en gammal konvention. När den svenska skolan tog form på 1800-talet var biologin i sin linda, medan kunskaperna om Bibeln var desto bättre.
I dag tar naturämnena (fysik, kemi och biologi) upp 12 procent av tiden i grundskolans läroplan, lite mindre än geografi, historia, samhälle och religion (13 procent). Människokroppens biologi upptar alltså några procent. Mindre än slöjden, som disponerar fem procent av tiden.
Men skärskådar man vad som ryms i »kropp och hälsa« finner man att det ofta inte handlar om biologi. Lågstadieeleverna ska lära sig om: »betydelsen av mat, sömn, hygien, motion och sociala relationer för att må bra«. Ämnen så komplexa att de kräver forskarutbildning för att greppa. Det blir nog mest lite allmänt moraliserande om att man ska lägga sig tidigt och sova ordentligt för att orka med, och att man ska tvätta händerna.
Tänk om fem procent av tiden i grundskolan ägnades åt en gedigen och genomtänkt utbildning i människokroppens funktion, byggd på dagens vetenskap.
Då skulle man i första klass förklara hur maten sönderdelas och tas upp i tarmen och resten blir bajs. Andning, hjärta och blodomlopp blir bra i andra klass följt av skelett, muskler och leder. Mikrobernas värd med infektioner, normalflora och immunsystem kan fascinera fjärdeklassarna. Könsorgan, hormoner och reproduktion passar bra i 5:an, vilket skulle förankra den stackars sexualkunskapen som i dag flyter omkring i sin egen bubbla. 6:an kan ägnas åt genetik – människans och andra varelsers. Komplicerade saker som njurar och vattenbalans, cellbiologi, för att inte tala om hjärna och nerver, passar bäst i högstadiet. Då läggs grunden för att förstå högstadiets drogundervisning.
En sådan modell skulle ge hela befolkningen en kroppslig allmänbildning i grundskolan. Morgondagens journalister och lärare skulle alla ha ett hum om naturvetenskap, blivande sjuksköterskor skulle få en gedigen grund för sin omvårdnadskunskap. Den som sedan väljer naturvetenskap på gymnasiet kan fördjupa sin kännedom om människokroppen, vilket kräver kunskaper i kemi och fysik. Kanske skulle också fler välja naturvetenskap och teknik om de först läst om människokroppen.
En sådan omläggning kräver att lärarna utbildas och läromedel produceras. Det skapar arbeten för biologer som disputerat inom medicin. Om vi startar nu, kommer vi om 15 år ha tonåringar som är långt mer allmänbildade i naturvetenskap än dagens vuxna. De kan uppfinna nya metoder att förbättra vår hälsa.
Kanske skulle den svenska befolkningen också sova lite bättre om natten, vilande på den bästa huvudkudden: trygghet genom kunskap.
Agnes Wold är professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet.
