Krossa filmbolagen

Jag har liksom många andra med mig köpt och hyrt filmer för tiotusentals kronor i mitt stackars liv. Och vad blir tacken? En filmindustri som trakasserar mig, hotar mig och retar mig till psykosens gräns. Nu får det fantamig räcka.

Vi kan hoppa över regionindelningen på filmer, förhalandet av vettiga betaltjänster som Itunes filmnedladdning utanför Nordamerika och andra ofattbara självmål som bolagen sedan försöker kompensera genom att stämma folk till höger och vänster.

Nej, det som stör mig mest av allt är upphovsrättsvarningen i början av varje film. Förstapriset går till den där det framgår att filmen inte får visas »på oljeriggar«. Vilken pervers jävel har tänkt ut den formuleringen? Och vad såg han i det ögonblicket framför sig – oljeinsmetade uzbekiska dvärgar ute på en rigg i Kaspiska havet, i full färd med att baka små bullar åt varandra och titta på små piratkopierade filmer tillsammans? Vad har han för fel i huvudet? Where does he get his fucking balls, som Tony Soprano skulle säga?

Varför inte gå ett steg längre och börja klistra upp idiotförklarande varningsskyltar på varenda enskilt föremål ute i samhället – på bilar, i pannan på gamla farbröder, på chipspåsar et cetera – där det står »förbjudet att stjäla eller på annat sätt olovligen förfoga över detta föremål«? Varför inte ha en underavlönad kärring i varje hotellreception som ringer till rummet en gång i timmen och upplyser om att det är förbjudet att skita i sängen? Varför inte? För att det vore en jävla förolämpning. Därför.

Allt filmbolagen gör, inklusive merparten av deras filmer, är alltså ägnat att driva en till vansinne. Och nu har de lyckats. Därför föreslår jag ett par pedagogiska hämndaktioner.

För det första bör varje laglydig och principfast medborgare skicka mängder av mejl till filmbolagen och upplysa om allt som är förbjudet. Det är dags att låta dem smaka på sin egen medicin.

Förslagstext: »Det är förbjudet att spåra upp avsändaren av detta brev och hota honom till livet, stjäla hans crackpipa eller på annat sätt trakassera honom. Detta gäller även om du befinner dig på en oljerigg, i Hitlerbunkern eller innanför din egen förhud. Överträdelse kan medföra skadeståndsansvar eller till och med fängelse.«

För det andra är ju inte filmbolagen själva så värst laglydiga. Marknadsföringslagstiftningen i EU och USA innehåller faktiskt ett sanningskrav på all reklam. Jag föreslår därför en fläskig grupptalan mot bolagen där alla vi stackars konsumenter som någon gång ogillat en film vi köpt, går samman och gråter och skriker och stämmer skiten ur fanskapen. »Det stååår ju här på baksidan att det skulle vara en jättebra film, en stark och berörande film, en fest för ögat, en film som skulle förändra ens liv … men så vaaar det inte det … det var en tråååkig och rääälig jävla film … jag tror jag börjar gråååta så tråkig var den …« Så hit med stålarna. Rätt ska vara rätt.

Och när vi har lyckats krossa filmbolagen? Blir det inga fler filmer då? Jodå. Det råkar bara vara fel aktörer som sitter vid ratten just nu. Det är denna fettsvulst av urspårad gestapo-demens vi måste skära bort. När utrensningen är genomförd kan nya förmågor – väluppfostrade, artiga, trevliga förmågor – ta över marknadsföringen och rättighetsbevakningen. Men vad ska det gamla gardet göra då? Svaret är givet. Låt dem blir kontrakterade privatspanare åt FRA eller någon valfri skitdiktatur någonstans i världen. Där kommer deras tonläge och attityd röna större uppskattning.