Kulturhuset bidrog till polariseringen när de bad om ursäkt
Mångfaldskonsulten Barakat Ghebrehawariat säger sig ha demokrati som drivkraft – men har uppenbarligen svårt att stå ut med ett vanligt demokratiskt samtal.
Toppbild: TT
Hur kan en vuxen man tycka att det är rimligt att storma ut ur ett rum på grund av att två personer ur publiken, varav den ena svart, uttalat n-ordet? Och inte då som ett skällsord utan deskriptivt, i en kontext. Jag får inte ihop det. Men det var som bekant vad som hände i Stockholm nyligen, under en paneldebatt på Kulturhuset ledd av Stina Oscarson.
Deltog gjorde Ola Wong, kulturredaktör på Kvartal, och Barakat Ghebrehawariat. Den senare försörjer sig enligt sin hemsida som ”föreläsare, rådgivare och utbildare”. Hos hans förlag kan man läsa att han är ”statsvetare”. På sin hemsida kallar han sig för ”entreprenör med kommunikation som kompass och demokrati som drivkraft. Han är mer känd som Demokratiagenten.” Demokratiagenten?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Enkelt uttryckt tycks Ghebrehawariat vara en mångfaldskonsult som har som affärsidé att tala om för folk vad de får och inte får säga och tänka. Hans uppdragsgivare är inte vilka halvfigurer som helst, utan offentliga institutioner, stora företag och idéburna organisationer. Under fliken ”Kunder” finner man myndigheter som Kulturrådet, Svenska Filminstitutet, Försvarsmakten och Konstfack, institutioner som Sveriges Television, Sveriges Radio, Svenska kyrkan, Rädda barnen och företag som A Cast, Tele 2 och Tv4.
I TV4:s soffa har han suttit många gånger som ”expert” och förklarat för programledarna och tittarna vad man får säga och inte. Får man säga flykting? Invandrare? Vad är vithetsnorm? Rasifiering? Den typen av ”kunskap” är vad Ghebrehawariat förmedlar, också till de skattefinansierade myndighetskunderna, i utbyte mot inte så små arvoden. Som om det vore upp till Ghebrehawariat att bestämma vad andra människor får använda för terminologi. Att han själv tycks tro det är en sak – men att han också lyckats övertyga statliga tjänstemän, och journalister för den delen, om att det förhåller sig på det viset är ändå förbryllande.
Häromdagen presenterade Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, årets Skytteanska pristagare i en understreckare i SvD. Den tyske samhällsvetenskaplige tänkaren Jürgen Habermas, 94, får priset för att han betonar vikten av att kommunicera också med dem man inte håller med. Att kunna lyssna på och försöka förstå andras åsikter är en grundläggande förutsättning för demokratin, enligt Habermas.
Men vänta. Är detta då inte raka motsatsen till vad ”Demokratiagenten” Barakat Ghebrehawariat gjorde när han stack utan att lyssna klart eller svara på publikfrågorna på Kulturhuset? Enligt Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson var Ghebrehawariat tvungen att ”dra en gräns och försvara sitt människovärde” genom att lämna lokalen. Som om hans människovärde skulle sitta i att slippa höra ett ord uttalas. Så mycket makt bör man inte ge andra. Det är heller inte okej att själv utöva så mycket makt över andra att man vill kontrollera vilka ord de använder när de – utan någon rasistisk avsikt – ska förklara något.
I SvD konstaterade Li Bennich-Björkman att: ”Ingenstans är strävan efter det kommunikativa handlandet mer väsentligt än i demokratin. Men det var länge sedan det var så hotat som i den polariserade tidsepok vi nu lever i.”
Att Kulturhuset bad Ghebrehawariat om ursäkt spär tyvärr på polariseringen, eftersom det förstärker föreställningen om att han faktiskt blev kränkt, när han i själva verket var utsatt för ett demokratiskt samtal. Sådana måste väl ändå en entreprenör med ”kommunikation som kompass” och ”demokrati som drivkraft” kunna tåla?
***
Läs även: Rapport från en mångfaldskonsult
