Kulturkriget började i Betlehems krubba

Den svenska stålkoncernen SSAB har rekommenderat alla anställda att säga ”god helg” i stället för ”god jul” inför den kommande julen (just det). Allt för att ”inkludera” dem som av olika skäl inte firar jul. Initiativet – en variant av något årligen återkommande – har mött berättigad kritik. En hälsning baserad på en inom ett viss geografiskt område djuprotad, kulturell tradition uttrycker en allmän vänlighet som är inkluderande i sig själv, och förutsätter inte att den som hälsas måste bekänna sig till bestämda doktriner (lika lite som den som hälsar) eller av staten ska tvingas fira högtiden som refereras. 

Kritiken mot ”god helg”-tilltaget har i sin tur utlöst kommentarer om lättprovocerade ”kulturkrigare”. Ett omdöme som också är regelbundet återkommande. Men om den som vill bevara traditionella normer och praktiker ”kulturkrigar” är det väl snarare som försvar, medan den som ger direktiv om nya normer och praktiker är krigets anfallare. Är man trött på kulturkrig i den offentliga debatten är ett säkert tips att inte starta något. 

Advents- och jultidens kamp mellan anfallande progressiva och försvarande traditionella, skymmer emellertid den mer existentiella konflikt som julen – och vad som firas i och startar med den – blottlägger och vad julen inbjuder till ställningstagande i. Det handlar om den konflikt som det klassiska julevangeliet, Lukasevangeliets andra kapitel, ställer i ordning scenen för. Där presenteras nämligen en tydlig kontrast mellan två olika slags kungar och herravälden, och därmed två helt olika värdesystem.  

Vi har först referensen till kejsar Augustus och den regionale ståthållaren, de mäktigaste personer som samtiden visste, som förde befäl över arméer, stred, segrade, ockuperade och befallde folkräkningar. Det vill säga, den starka, synliga makten. Men sedan flyttas plötsligt uppmärksamheten till ett enkelt och nästan obemärkt par som inte får plats ens på det sjabbigaste motellet i en liten by i Romarrikets utmarker. I ett stall föder kvinnan sitt barn som hon lindar med trasor och lägger i en krubba där djuren normalt äter. Strax därefter får de besök. Men inte från samtidens influencers utan från en grupp vars status motsvarar vår tids uteliggare men som av en gudomlig budbärare fått höra att det oansenliga barnet i krubban är den sanne kungen. 

Sådan är den kristna berättelsen om hur Gud själv kommer in i den värld han skapat men som människan vridit fel, bland annat just genom att sträva efter, tjäna och dyrka den synliga, starka makten; den som slutligen tar sig friheten att uttryckas med våld. Det handlar om en Gud som går rakt in i detta som befriare, först under radarn men sedan stegvis i en allt öppnare opposition fram till en fullt synlig och dödlig närkamp. 

Den befrielse som Jesus enligt kristen tro erbjuder är en befrielse från gudomliggörandet av det egna jaget som måttstock och skötebarn, vilket i var och en av oss håller tillbaka, inskränker och döljer den goda kärnan – det från början gudalika – innerst inne i oss. Denna befrielse utmanar då inte bara makronivåns ideologiska maktpositivism och dess frukter våld, krig och sociala orättvisor, som vi från många olika utgångspunkter och i ord kan enas om att fördöma. Nej, den träffar också alla vardagliga föreställningar om vår egen autonomi och de ”rättigheter” vi tycker att den ger oss. Som exempelvis nyttokalkylering i relationer, likgiltighet av tidsbrist eller rädsla, jakt på materiell rikedom, njutning och popularitet som meningsgivare och synen på livet som ett projekt att skapa och konstruera – i alltifrån egna identiteter till gudsbilder – framför att ta emot som gåva.  

Med sin förkunnelse i ord och handling, ofta i konfrontation med sin tids härskare och populära opinioner, slutligen sammanfattad i en helt frivillig död, blottlägger Jesus jagcentreringens hyckleri och återvändsgränd, och anger motsatta värden som väg till lycka och mening. Främst då den inneboende mänskliga värdigheten – Gudsavbilden – hos nästan, känd och okänd. Den som aldrig helt kan utplånas av felsteg och begränsningar och som kallar till självuppoffring genom både sanningsförkunnelse och barmhärtighet och förlåtelse. 

Den som vill försöka applicera detta sätt att se på världen och sig själv är per definition en kulturkrigare. Men inte för att dominera kulturen, utan för att ge ett litet bidrag till dess omvandling i sanning och självutgivande kärlek. Detta grundläggande kulturkrig utspelar sig inte främst via inlägg i media, utan i vars och ens inre, personliga kärna, det som kallas ”hjärta” med bibliskt språk. 

Och det började faktiskt i Betlehems krubba. 

Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst 

***

Läs även: En jul utan" religiösa inslag" hyllar också Jesus

Läs även: Allt talar för att Jesus återuppstod