Kulturkrocken mellan Kurdistan och Sverige var ingenting
De kulturkonflikter jag upplevde när jag kom till Sverige var ingenting jämfört med dem jag upplevde som barn i Kurdistan.
Toppbild: TT
För två veckor sedan firade vi Id al-adha, stora efterfesten. På jobbet berättar jag hur jag först ska hinna med att ringa alla släktingar i Kurdistan och sedan gå till mammas firande. En ny sjuksköterska tittar förvånad och frågar om jag är muslim för jag ser inte ut så. Hur nu en muslim ska se ut? När hon får veta att jag kom till Sverige när jag var 13 år, undrar hon om det inte var jobbigt med den stora kulturskillnaden.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Till den nya sjuksköterskan säger jag att även om det är mycket som skiljer livet i Sverige från livet i Kurdistan var de kulturkonflikter jag upplevde när jag kom till Sverige ingenting mot dem jag hade upplevt som barn i Kurdistan. Ta till exempel skillnaden mellan farmor och mormor. Hos min farmor och farfar gick jag klädd i shorts och korta kjolar. Hos mormor fick jag inte visa armar och ben från det jag var tio år och var tvungen att ha byxor under mina korta klänningar.
Hos farmor och farfar umgicks jag mycket med mina fastrar. Där fick jag ta del av modern politisk ungdomskultur. Vi lyssnade på ABBA och moderna kurdiska kampsånger. Mina fastrar och deras vänner diskuterade de politiska ideologierna, den kurdiska kampen och jämställdhet mellan kvinnor och män. Vare sig min pappa eller min farfar ville göra skillnad mellan pojkar och flickor i sin uppfostran. Farfar var till och med mer mån om att döttrarna skulle få en bra utbildning. Hans åsikt var att eftersom kvinnor hade så svag ställning i samhället var det viktigt att de erhöll en bra möjlighet att försörja sig själva. Men min mormor och mina morbröder hade motsatt uppfattning.
När det var dags att åka till mormor på sommarlovet visste jag att livet skulle bli annorlunda. Det var två timmars bilväg från farmor i Diyarbakir till mormor i Besiri, men det var som att förflytta sig mellan två olika världsdelar.
När jag hade fyllt tio år började min mormor och mina morbröder oroa sig för hur jag uppfostrades. Vid den åldern började andra flickor hjälpa till att sköta hushållet och lärde sig att brodera och virka, medan jag fortsatte att spela fotboll och slåss med pojkarna. Min mormors stora fasa var att jag skulle bli som mina moderna och skamlösa fastrar. Eftersom min pappa inte visade något intresse för att jag skulle bli en ordentlig flicka, bestämde sig mammas släktingar för att uppfostra mig. De kom överens med min mamma att jag skulle tillbringa hela sommaren hos mormor.
Där fanns, lämpligt nog, en kusin i min ålder, Sabriya, en mycket vänlig och ordentlig flicka som gick i koranskolan. De hoppades att jag skulle påverkas av henne och bli mer intresserad av religion och kvinnliga sysslor. Jag började alltså i koranskolan, där jag fick mycket läxor. Men jag var inte intresserad av några koranstudier mitt i sommaren. Jag ville spela fotboll med alla kusinerna. Dagen därpå förhörde läraren, som var en kille i 15-årsåldern, mig och när jag inte kunde läxan slog han mig med en träpinne. Jag vände mig om och gav honom en örfil. Han jagade mig hela vägen till mormor och hälsade att jag inte var välkommen tillbaka.
Jag kommer fortfarande ihåg hur min mormor grät över att jag var en sådan skam för mina föräldrar.
Min mormor och mina morbröder förstod inte vitsen med att jag alls skulle gå i någon skola än koranskolan och uppfostras till en from familjeflicka. De kunde ändå acceptera att jag gick i den femåriga grundskolan, även om deras egna döttrar inte gjorde det. Men när jag skulle börja i högstadiet försökte de övertala både mig och min mamma att vi skulle sätta oss upp mot pappas beslut att ge mig utbildning. Med alla dessa vuxna emot mig och utan uppbackning från mamma, hade jag inte mycket annat att säga än ”vänta till min pappa kommer”.
När terminen skulle börja kom min pappa med en ny skoluniform, skolväska och skolböcker. Han hade tagit tjänstledigt från sin tjänst som lärare i en byskola, så att hela familjen kunde flytta till staden Kurtalan där jag nu kunde börja i högstadiet.
Min mormor tyckte inte om att umgås med min farfars familj. Men när vi skulle fly till Sverige kom hon hem till min farfar i några dagar för att ta ett ordentligt farväl. Alla hennes fördomar om hur mina fastrar levde besannades. Droppen som fick bägaren att rinna över var ett bråk mellan min faster Lamia och min farfar. Lamia som var i 25-årsåldern var rasande på sin pappa och rusade ut i hallen i kjol och bh och skällde på honom. Mormor skrek ”Bismillah! Bismillah! Jag har hamnat i helvetet”. Hon stod inte ut med att se en ung kvinna visa sig halvnaken och vara oförskämd mot sin pappa. Hon tog nästa tåg hem.
Här är svaret till dem som undrat hur jag kunde hantera kulturskillnaderna mellan svenskar och kurder.
***
