Borde vi inte försöka bli av med dagspolitiken?

Kvartalskapitalismen finns därute, men den har inte alltid så mycket att göra med det egentliga näringslivet. Det är börsen som kräver kvartalsrapporter. Halvårsrapporterna är obligatoriska för börsnoterade bolag enligt EU:s regler. För finansmarknaden är den ständiga informationen förstås intressant – det ger fler tillfällen för spekulation – men för företagen själva är det mest ett gissel.

De flesta etablerade bolag tänker inte i kvartal, inte i halvår eller ens i år. De planerar med betydligt längre tidsperspektiv.

Finansmarknader gör nytta. De hanterar risk och underlättar investeringar. Men det finns stora och grundläggande mentalitetsskillnader mellan företagande i allmänhet och finansmarknadens ständiga handel.

I själva verket är det egentligen så att allt färre delar av samhället är så långsiktiga som näringslivet är.

Den här branschen, den mediala, har till exempel en andhämtning som ligger närmare finansmarknadens än företagandets. Den journalistik som bygger ett slags förståendets och kunskapens arkitektur, där en artikel kan vila på en annan och resonemangen har historia, framtid och ett landskap att vistas i, är ovanlig. Det mesta av det som publiceras är i stället avsett för omedelbar konsumtion och därefter glömska.

En mediekonsument i dag är alltmer lik gamla tiders hemliga agenter. De vars meddelanden självförstördes efter läsning.

Den kritik mot kvartalskapitalism som man kan läsa, höra och se i medierna är med andra ord i stor utsträckning ett syskonbråk mellan två samhällssektorer – finans och media – som båda lider av uppmärksamhets-underskotts-hyperaktivitets-störning.

Detsamma gäller en tredje stor samhällssektor, den partipolitiska. I den sektorn är det populärt att dels kritisera kvartalskapitalismen, dels mediernas kortsiktiga och dramatiserade fokus på politikens spel, snarare än dess innehåll. Men samtidigt har politikens spel i stor utsträckning blivit dess innehåll.

En erfaren politisk rådgivare brukar säga att politiken i stor utsträckning handlar om att göra samma tre saker varje dag: att få ut ett positivt budskap om den egna politiken, att få ut ett negativt budskap om andras politik och att bemöta angrepp. När en dag är slut tar nästa vid och det hela upprepas.

En sådan beskrivning, även om den förstås inte är hela sanningen, får kvartalskapitalismen att framstå som långsiktig. Ett politiskt parti som fungerar enligt det mönstret ägnar sig åt dagspolitik. Politiken har rört sig i just den riktningen.

Kölen, eller det långsamma släpankaret i politiken, brukade vara partiorganisationerna. I dag har samtliga riksdagspartier tillsammans ungefär 256 000 medlemmar. Det är färre partimedlemmar än bara Socialdemokraterna hade när kollektivanslutningen hade avskaffats. Om samtliga partiaktiva i dag, oavsett parti, skulle rösta på ett och samma parti – låt oss kalla det Medlemspartiet – så skulle Medlemspartiet inte ta sig in i riksdagen. Det skulle få strax över 3,9 procent av rösterna.

Det här är en ganska radikal förändring, men den verkar inte bekymra partierna nämnvärt. Partistödet är oberoende av antalet medlemmar och har sedan 1966 – då det totala medlemsantalet var långt över en miljon – ökat mer än fem gånger i fast penningvärde. Snabba sociala medier, inte långsamma partiorganisationer, är det som lyfts fram som lämpliga kanaler för politisk kommunikation. Några helhjärtade satsningar på att värva fler medlemmar görs inte. Det tycks snarare finnas en lättnad över att slippa besvärliga människor som lägger sig i. Toppstyrda rörelser som Emmanuel Macrons En Marche! – det är ingen slump att ledaren och rörelsen har samma initialer – betraktas med längtansfull avundsjuka av många politiker.

Det är därför vi ska passa på att njuta av den här helgen.

Ulf Kristersson har fått två veckor på sig att sondera möjligheterna till en regering. Två hela veckor är en evighet inom dagspolitiken. Är Kristersson klok tar han all den tid han fått. Tiden kommer antagligen inte att göra honom mer framgångsrik. Men långsamheten kan skänka honom möjligheten att misslyckas på ett klokare sätt.

Det är kanske precis det som behövs för att ge partiföreträdarna en chans att fästa blicken en aning längre fram.