Kvinna – räkna med tjyvnyp

»Jag har inga vänner, bara folk jag känner. Vi pratar med varandra, för det finns ju inga andra.« Orden kommer från låten »Hal som en ål« av Gunnar Danielsson, som varit sångare och låtskrivare i banden Risken Finns och Ensamma Hjärtan. Att just den låten har fastnat i min hjärna behöver man inte heta Freud för att begripa. Jag hörde den första gången i slutet av 70-talet. I flera av mina pjäser har »Hal som en ål« fått en central plats och skådespelarna har njutit storligen av att framföra den. »Det är jag som är stjärnan, det har fastnat i hjärnan, jag har lärt mig min roll, läget under kontroll«. Det är en av de bästa beskrivningarna av hur det är att vara medlem av det västerländska narccisistiska 2000-talet. Blir du kändis lille vän? som en travesti på målningen från 1972: »Blir du lönsam lille vän?« av Peter Tillberg.

Narcissism och vänskap står i bjärt kontrast till varandra, eftersom det förra representerar en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan. Medan det senare däremot, betyder att individerna hyser ömsesidig hänsyn, tillit och respekt för varandra, liksom förståelse och medkänsla.

Säkert har vänskap varit knepigt i alla tider. Särskilt för kvinnor. Flera av mina verk som bildkonstnär och dramatiker har kretsat kring den här problematiken. Som kvinna, uppvuxen i Sverige i mitten av förra seklet, har hänsyn till andra haft den mest centrala platsen i samhällets, religionens och föräldrarnas uppfostran av flickor. Som kvinna bör man lära sig att behaga sin omgivning (läs männen), lyssna och lära, aldrig ta för stor plats. Den inställningen implementerades från första ögonblicket i en flickbabys liv. På sjuttiotalet, med arbetet som sköterska inom psykiatrin, läste jag om ett forskningsresultat som gjorde gällande, att när en försöksperson tittar ned i vaggan på vad personen tror är en pojke (klädd i ljusblått), så vidgas pupillerna till maximal storlek (upprymdhet) medan när försökspersonen blickade ner på en flicka (klädd i rosa) förblev pupillerna normalstora.

Simone de Beauvoir skriver i »Det andra könet« att kvinnan uppmuntras till passivitet, som i sin tur leder till att hon inte vågar lita till sin egen styrka och absolut inte revoltera. Då kommer männens intresse för henne omedelbart att svalna och hon blir hänvisad till ensamheten. Jag talar här enbart om den heterosexuella parbildningen.

Så sent som 1921, som sista land i Norden, infördes kvinnlig rösträtt i vårt land. Då var min mamma fyra år, längre tillbaka är det inte. Många kvinnor i Sverige då, särskilt de äldre, var emot kvinnlig rösträtt, indoktrinerade som de var av kyrka och samhälle. Och naturligtvis genom den  patriarkala pressen, som i decennier karikerat och förlöjligat rösträttskvinnornas kamp. Och jag skulle säga att den synen på kvinnor i förhållande till män lever kvar än i dag.  Ett bevis för det ser jag i kvinnlig vänskap. En kvinna konkurrerar alltid med en annan kvinna.

Javisst, säger du, men det gör männen också. Absolut, visst är det så. Men det är fortfarande mannen som definierar kvinnan, ber om hennes hand, uppvaktar henne med blombuketter och juveler, bostadsrätter och lyxsemestrar. I gengäld bär hon sexiga underkläder, högklackat, läppstift och klänning. Hon tar hand om barnen, mannens släktkontakter, städning och hushållning. Hon bantar, slingar håret, läser allt om hur en kvinna måste hålla sig »fräsch« och rakar sig där den manliga blicken så kräver. Och för det tar hon snällt emot lägre lön. Och lägre pension när hon blir gammal. Om en kvinna vill något annat, till exempel leva mer som mannen gör, ha både ett framgångsrikt arbete och en familj, måste hon välja bort det ena av dessa alternativ. Och så vänskap då. Hur passar vänskap mellan kvinnor in i detta?

Inte alls, skulle jag säga.

Om vi går tillbaks till Simone de Beauvoir och det andra könet. När man som jag befinner sig på parnassen där kulturlivet samsas, så vet man (ja jag säger man) att utrymmet för kvinnor är minimalt. Det är lätt att bli bortknuffad. En kvinna som vill bli framgångsrik inom sitt område, vilket detta än är, får räkna med att vara ensam och att riskera tjyvnyp från avundsjuka väninnor. Det kan tyckas bittert och det är det också, men jag tar det inte personligt. I ett patriarkalt bygge som vårt, vet alla kvinnor att det bara kommer att finnas ett litet antal platser för oss att vistas på och då gäller det att hålla sig framme.

» Alla vet vem jag är, det är allt jag begär. Ingen når mig, ingen får mig, det finns ingen som förstår mig. Jag är hal som en ål. Det finns ingen som tål mig i längden.«

För övrigt  sörjer jag Nils Schwartz 1944–2016, Sveriges vassaste manliga litteratur- och teaterkritiker.