Kvinnor – bejaka haggan inom er!

Vreden över att bli lämnad av den man mött i kärlek är en av de största. För kvinnor som lämnar en man hör dessa utbrott dessutom till de farligaste. Aase Berg vänder med sin nya bok »Haggan« på styrkeförhållandena. Thelma och Victor har länge haft ett passionerat förhållande. Thelma har skilt sig för Victors skull. Victor ska skiljas, men velar länge. I slutändan vågar han inte. 

Thelma är en kvinna som inte gör sig mindre än hon är. Trots det tvingas hon inse att hon har fastnat i älskarinnepositionen, på kärlekens sparlåga. Victors fega svek väcker hamnskiftaren i henne, och ur hennes kropp tränger den bittert aggressiva haggan fram. 

Haggan ser inte sveket mot älskarinnan som ett brott mot en enskild individ utan som ett strukturellt kärleksförtryck. Det aggregerade brottet från en manlighet för vilken jakt på frihet alltid står i centrum, men som sällan är beredd att betala priset. Äktenskapet parasiterar således på älskarinnan, som ger mannen ny energi och nytt blod, en förutsättning för att äktenskapet ska överleva. Nu vill haggan ha betalt för sin insats.

Feminister har sedan en tid bemäktigat sig kvinnoförnedrande ord, som bitch, och fyllt dem med kvinnlig styrka. Men bitch är en lättviktig förolämpning i ett svenskt öra. När Malin Lindroth i våras tog tillbaka ordet nucka var det en kraftmätning med chockpotential. Hagga har en liknande valör.

Den kvinna som inte vill vara hagga efter att ha läst den här boken är inte klok. 

»Ich bin Natascha Kampusch«, utropar Thelma, och utnämner samtidigt den österrikiska så kallade källarflickan till hagga. Kampusch kidnappades vid tio års ålder och satt fängslad i en källare i åtta år, av en man som ville forma henne till den ultimata flickvännen. Det österrikiska samhället dömde henne efteråt hårt för att hon vägrade att tala illa om den man som hållit henne fången. Med enorm integritet krävde hon att få bearbeta sina upplevelser i sin egen takt och avfärdade aggressionerna som naturliga för ett samhälle som »behöver bilder på källarhålor för att kunna blunda för alla lägenheter och trädgårdar där våldet antar en prydligt småborgerlig skepnad«. 

Aase Bergs krig förs på samma vis på flera fronter; mot svekfulla män, medelklassen, kapitalismen och patriarkatet, mot »huskvinnor«, dockhemskvinnor och alla som sitter fast i välputsade palats där till och med glädjen städats ut.

Det finns ett klassraseri, som när Berg jämför bruksortsbefolkningen med Stockholmshustrun som det, i Victors ögon, är så synd om. Tills Thelma oväntat själv känner sig nödgad att betyga att hon inte är lågklassig bara för att hon inte är borgarbracka: »Jag umgås med smarta, vilda varelser, inte med white trash från bortglömda bruksorter.«

Det spretar åt lite för många håll. Vad allt detta har med Kampuschs nyktra analys av ett patriarkalt samhälle att göra är ibland svårt att få syn på. Men djupt ur textens virrvarr kliver budskapet fram att feminismen inte kan separeras från andra livsvillkor fram. I synnerhet inte från klass. Romanen lyckas inte riktigt beskriva detta så att intellektet kan ta det till sig, men definitivt så att känslorna gör det. 

Den stora behållningen med »Haggan« är det vilt svingande raseriet, oviljan att vara medgörlig, analyserna av den utvrängda borgerliga förljugenhet där livsstilen ersätter livet , »ett blint fasadliv«, en idyllteater – så mycket starkare när det ställs mot livet i byn i Hälsingland, som emellanåt kan handla om ren överlevnad när snön staplar sig metervis utanför husknuten.