L – för dig som fruktar kaos men vill dofta gott
Liberalernas kluvenhet kan i själva verket vara en strategisk fördel. Partiet kan vara lösningen för dig som aldrig skulle rösta på SD – men som delar åsikterna.
Toppbild: Stina Stjernkvist/TT
När Liberalerna hånas för sin litenhet, brist på folklighet, samt impotens, kommer inte sällan det här gamla uttrycket upp:
Allt vara liberal är att vara kluven.
Det knyts till gamle Fp-ledaren Gunnar Helén, och syftar på en socialliberal tvesyn: Social utjämning är bra. Och dålig. Kapitalism är bra. Och dålig.
Och enligt principen Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor, så är den velige, precis som Hamlet, dömd att aldrig få vara hjälte; ej heller adlas han till historiens härförare.
Men stämmer detta?
Har inte våra statsbärande partier S och M alltid varit kluvna, både på längden och tvären? Pro-business eller pro-market? Gösta Bohmans systemkritik eller Reinfeldts/Schlingmanns/Borgs Socialdemokrati light? (“Det nya arbetarpartiet”) Nykeynesianerna vs kanslihushögern inom S? Statssocialisterna mot funktionssocialisterna? För att inte tala om alla Rosornas krig.
Och när den så kallade trianguleringen blev högsta politikmode, på 90-talet, t ex då Bill Clinton blev “tough on crime” för att neutralisera frågan partipolitiskt, var väl även det ett uttryck för kluvenhet? Tuffa tag mot brott - och mot brottens orsaker.
Tillbaka till L. Snart är de opinionsmätningar fler, som dömer dem under riksdagsspärren, än uppmätta väljare. Tänkbara moderata stödröstare kommer förstås att fråga sig:
- Riskerar min röst att bli bortkastad?
- Är de här finlemmade, ömhjärtade, och, ja, kluvna, katedergeneralerna beredda att på allvar smutsa ner fingrarna. Med batonglagar, utslängningspolitik och långfika med Jimmie Åkesson?
Kort sagt: Är de tillräckligt mycket Ebba Busch?
Men om man skulle vända på kluvenheten och göra den till en strategisk fördel?
Nyamko Sabuni kan näppeligen anklagas för rasism, eventuellt SD-samarbete till trots. Och tillsammans med partisekreterare Juno Blom, som länge ledde det nationella arbetet mot hedersförtryck, har hon ett utomordentligt track record i just den frågan. Vilken ju geschwint kan göras feministisk och mittenvänster, dvs icke-brun...
Ett annat “mittenvänsterarv” som Liberalerna förvaltat hyggligt genom åren, handlar om bistånd och internationell solidaritet. Här kan L i realförhandlingar dra fram en massa extra budgetmedel till världens fattiga, om diskursen ändras till att “hjälpa mer på plats”, vilket ligger i tangentens riktning.
Lag och ordning? Det borde inte vara en liberal bortaplansfråga. Är inte själva rättsstaten en liberal konstruktion? Och säg den tonårsmamma eller butiksföreståndare i Orten som inte vill mota bort buset? Vidare måste ju hävdad asylrätt (lag) av legitimitetsskäl vara liktydig med aktiv utslägning av illegalt kvarstannande (ordning)?
Samtidigt kan L ställa sig i harnesk mot alltför långt gången integritetskränkning av individen när de hårda tagen ska materialiseras.
Slutligen: det här är också en fråga om lukt; om decorum. Bortom det sakpolitiska. Jag känner personligen många väljare som aldrig förmått sig stödja SD, trots att de i grunden delat partiets syn på invandringen. Men med ett Liberalerna som backar upp ett icke-socialistiskt alternativ – mot Magdalenas vänstersvängande sossar – erbjuds nu en väg ur dilemmat: Är du Socialdemokrat eller Centerpartist eller vänstertiltande Moderat och fruktar att vi befinner oss i systemhotande halvkaos? Samtidigt som du vill att fingrarna ska dofta gott, som av blommor, även efter valhandlingen? Då har vi lösningen just för dig.
