Lag utan vinnare
Den 29 maj 2013 tillfogades den svenska yttrandefriheten ett allvarligt sår, alldeles i onödan. Till det yttre liknar det en skråma, men den kan dra till sig politiska infektioner, och hela systemet riskerar att drabbas av kallbrand. Det är farliga saker.
Riksdagen tillfogade sig själv skadan, genom att klubba den omstridda lagen om förbud mot kränkande fotografering.
Överkörda som pannkakor är fotografer, journalister och tidningsutgivare, men det är oklart vilka de verkliga vinnarna är. Gladast är Beatrice Ask som har slagits länge för lagen. Vid förra försöket fick hon bakläxa av lagrådet.
Förbudet mot kränkande fotografering har en sällsam förhistoria.
Alltsammans började med att en datasnubbe blev sur på sin exflickvän. Han apterade en dold kamera i deras gamla sovrum, som fångade exet och nya pojkvännen i bild. Sen skickade den svartsjuke snubben runt de pikanta bilderna i bekantskapskretsen. Inte trevligt. Klart att lagens väktare ryckte ut.
Men vilken brottsrubricering skulle juristerna använda? Hade mannen trakasserat sin gamla partner, eller ofredat henne? Sådant har vi redan lagar mot. Nej, eftersom hon inte visste om att hon blev ofredad när bilden togs. Ofredandet måste ske i realtid, tyckte juristerna. Den här språkfrågan kröp ända upp i Högsta domstolen där våra skarpaste domare satt och rev sig i håret. De behövde ett annat ord, men hittade det inte. Detta är briljant folk, men kanske lite lata? De gav upp jakten på ordet och skickade tillbaka frågan till politikerna, lagstiftarna.
Brottet är allvarligt. Ny teknik gör det möjligt. Nästan alla har tillgång till små kameror, det är lätt att fotografera andra, lätt att lägga ut bilderna på nätet. Elaka nätmobbare har stor glädje av smygtagna foton. Så lagstiftarna kände att de måste sätta ner foten.
Den nya lagen om kränkande fotografering skjuter mygg med kanoner. I skarpt läge kan pressfotografer komma att jämställas med smygfotograferande fula gubbar eller svartsjuka ynglingar som vill hämnas på sina flickvänner.
Lagen påstår att pressfotografer på jobb är undantagna från lagen, men det är allt en tolkningsfråga. Nyckelordet är försvarlig. Om den kränkande fotograferingen »med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig« kan den accepteras – från fall till fall.
Lek med tanken att en fotograf råkar se en politiker som ägnar sig åt något tvivelaktigt hemma i den egna bostaden - då finns det väl allmänintresse både av att ta bilden och publicera den?
Det är så naivt att man baxnar. Ojojoj, jag kan se advokaten dreglande av entusiasm göra slarvsylta av det argumentet i rätten. Vad är försvarligt? Ska frågan om journalistiskt allmänintresse oftare upp i domstol? Minns de hårt kritiserade Mangadomarna där jurister i domstol satt och ägnade sig åt konstkritik. Parallellerna till fotoförbudet är slående. Godtycket lurar.
Fotoförbudslagen är en otäck försämring av den generösa tryckfrihetslagstiftning som Sverige har varit känt för. Lagen stammar från 1766, vilket lär vara världsrekord. Men det är inte alla som gillar våra världsrekord.
EU har länge kastat sneda blickar på den svenska tryckfrihetslagstiftningen. Juristerna i Bryssel och Strasbourg tycker att Sverige borde anpassa sig till de sämre lagarna på kontinenten, vad gäller personlig integritet. Svaga svenska EU-tjänstemän och naiva politiker har inte satt hårt mot hårt den här gången. Minns den svenska offentlighetsprincipen, som vi slogs för på nittiotalet – och vann!
Fotoförbudslagen hör inte hemma i svensk tryckfrihetstradition. Den rubbar på den viktiga ansvarig utgivareprincipen, och lägger ansvaret på den enskilde fotografen. Brottet som man ville beivra, alltså trakasserier av enskilda, kunde man ha klarat med befintliga lagar, utan att försämra tryckfriheten.
Fotoförbudslagen är farligt naiv. I den bästa av världar har vi en sansad debatt, både i riksdag och domstolar. Men vad händer om Sverige tar ett kliv i auktoritär riktning? Titta bara på Ungern, där yttrandefriheten är villkorad överallt. Fotoförbudslagen och den otillräckliga diskussionen i lagens kölvatten är förfallstendenser både bland de folkvalda och landets publicister. Men skadan är skedd, såret är färskt. Nu gäller det att hålla kallbranden borta.
För övrigt borde våren hastighetsbegränsas. Här sitter vi och ältar lagstiftning medan syrenerna blommar som besatta. Snart är det slut. När ska vi hinna plocka liljekonvaljer?
