Lägg Paul Auster på minnet
Paul Austers bok Osynlig är så vackert skildrad att ingen som läser längre ser på tillvaron, ensamheten, kärleken och döden på samma sätt som förut.
Toppbild: TT
Kanske är det Att uppfinna ensamheten. Eller New York-trilogin. Eller Slumpens musik. Men vem kan slå fast vilken läsupplevelse som satt djupast spår? Det kanske är för privat, för outgrundligt, för svårupptäckt. Ibland får man ändå frågan: vilken Paul Auster-bok ska jag läsa? Först alltså. Och man svarar. Och att döma av dessa rekommendationer är det Osynlig, författarens 15:e roman, utgiven 2007, som bökat sig allra längst in i mig, och det var också denna berättelse, skriven 2007, översatt av Ulla Roseen, som jag plockade fram när jag på radion hörde att Auster hade gått bort, 77 år gammal. Bokens två första meningar fick mig fortfarande ur balans. Av eufori: "Första gången jag skakade hand med honom var våren 1967. Jag var då andraårsstudent vid Columbia, en okunnig pojke med aptit på böcker och en övertygelse (eller villfarelse) om att jag en dag skulle bli tillräckligt duktig för att kunna kalla mig poet, och eftersom jag läste poesi hade jag redan stött på hans namne i Dantes helvete, en död man som hasade sig fram genom slutstroferna av den tjugoåttonde sången av Inferno."
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag föreställer mig att det bara är Paul Auster som kan skriva sådant, att ingen annan så lustfyllt och lätt och med ett sådant löfte om att som läsare bli rikligt belönad, kan fånga mig. Jag kunde förstås inte sluta, och läste om hela boken. Den börjar på en fest i New York, berättelsens huvudperson, den fattige poeten Adam Walker, möter en excentrisk fransman vid namn Rudolf Born och dennes hemlighetsfulla kompanjon, en svartklädd förförisk skönhet som heter Margot och eftersom det politiska klimatet är så förgiftat av hat mot i synnerhet det avskyvärda Vietnamkriget, pratar de desto mer om ett erbjudande Adam får av Born och inte kan motstå. Att som redaktör få starta en tidskrift. Finansierad av Born. Adam hinner bli förförd av Margot men inte ens lösa in sin check med sin första årslön innan han har rivit sönder den. Born har visat sig vara en psykopat, poetens liv är krossat, liksom hans längtan att få försörja sig på att skriva, kvar finns bara Adams förintande självhat. Adam blir jurist i stället, jobbar för de fattiga, det finns, enligt Adam, för mycket poesi i världen och för lite rättvisa.
Det har bara gått sextio sidor av Osynlig, och när del två av den börjar har fyrtio år passerat och en annan författare, Jim, en gammal klasskamrat till Adam, för pennan, och har fått ett manuskript av den sextioårige Adam som försöker berätta historien av vad som hände honom 1967. Men han har kört fast, kommer ingen vart. Men de sextio sidorna om Born och Margot är, konstaterar Jim, fantastiska och Jim ger Adam ett råd: När en författare inte kommer vidare beror det nästan alltid på att första-persons-perspektivet är begränsande. Jim förklarar att han själv, i sitt eget författarskap, alltid när han skriver i första-person, "har slätat ut mig själv och gjort mig osynlig".
Vad är sanning? Vad är minne? Blir vi osynliga av att tala om oss själva så mycket och så lätt? För att det vi pratar så lätt och välsnidat om fördunklar oss. Austers Osynlig består av fyra delar. Adam Walker tar till sig rådet från Jim och fortsättningen bland annat en underbar sexskildring mellan syskon är så vackert skildrad och chockerande på samma gång att ingen som läser längre ser på tillvaron, ensamheten, kärleken och döden på samma sätt som förut. En roman i första, andra och tredje person, som, inser man när man läst klart ännu en gång, bara handlar om en människa som försöker berätta en historia. Lägg Paul Austers namn på minnet.
***
Läs även: Ett tidlöst olyckligt äventyr
