Läggs Bromma flygplats ned kommer vi med stor sannolikhet att vakna i ”våra drömmars stad”

Fredag 

Nedläggningen av Bromma flygplats, läser jag redan i inledningen till dagens debattartikel i DN, har att göra med ”flertusenårig historia”, med ”mänsklighetens främsta skapelse” och ger oss ett tillfälle att ”i vår egen tid” pröva ”hur väl vi lyckats organisera vårt gemensamma liv”. 

Jag har flugit till och från Bromma i åratal utan att ha haft en aning om vilken potentiellt central betydelse detta ganska oansenliga fält i en nordeuropeisk utkant har i västerländsk civilisation, eller rent av för hela vår planet. Efter att ha läst artikeln måste jag erkänna att jag känner mig en aning skamsen över att ha muttrat om att i fortsättningen tvingas landa någonstans i granskogen norr om Stockholm. 

Om Bromma flygplats inte läggs ned, löper vi risken att i framtiden bo i höga torn utan fönster och kök, eller möjligen fönster som ”slår i en bergvägg” om man försöker öppna dem. Läggs Bromma däremot ned kommer vi med stor sannolikhet att vakna i ”våra drömmars stad”, omgivna av luftig grönska och harmoniska människor som bor i byggnader i ”mänsklig skala” till en högst överkomlig kostnad. Dessutom kommer fastighetsspekulationen att, som en bieffekt, försvinna. 

Det är en gåta varför ingen upplyst oss om detta tidigare. Är till exempel regeringen informerad? Att tvingas ta sig till och från Arlanda är trots allt ett rimligt pris att betala för mänsklighetens sanna lycka och kollektiva triumf. De som i fortsättningen motsätter sig en nedläggning av Bromma måste rimligen vara direkt ondskefulla. 

Lördag 

Det var en aning udda att P.G. Gyllenhammar själv – eller åtminstone det lekamliga stoft han lämnar efter sig – valde att inte delta i sin egen minneshögtid. Ingen verkar säker på hur det ska tolkas. Är det ett uttryck för den åldrade Gyllenhammars lojalitet med sin 38 år yngre fru och lilla dotter, som inte var välkomna på begivenheten? Har de kanadensiska myndigheterna belagt Gyllenhammars kvarlevor med exportförbud av någon okänd anledning? Kanske har det att göra med de nya strikta amerikanska reglerna mot all kinesisk verksamhet, dit även Volvo nu måste räknas? 

Det påstås att ”kejsaren”, som den inbitne republikanen Gyllenhammar ironiskt nog kallades, kommer att hamna i familjegraven i Göteborg om och när kanadensarna tillåter export. Men kommer han att begravas i Vasaordens ordensdräkt, eller i någon av de beigea sommarkostymer han gärna poserade i, sittandes i sin specialbyggda 240-tjänstebil med röda plyschsäten? Kanske rent av i just den bilen? Kommer kistan att prydas av en rosett, knuten av serafimerordens band? Kommer franska gendarmer att skjuta salut för den bortgångne hederslegionären? Kommer det att serveras pommes frites med majonnäs, för att hedra kommendören i Leopoldsorden? 

Gyllenhammar blev, märkligt nog, aldrig folkpartiledare, men än märkligare var att inte fler förstod vad P.G. Gyllenhammar ville få sagt då han förklarade att den svenska kungafamiljen inte ”var duglig”. Hade fler förstått piken hade kanske Gyllenhammar kallats till Mora stenar och utsetts till svensk regent redan för trettio år sedan. Det hade, inte minst i hans egna ögon, varit en naturlig och passande slutpunkt för honom. Nu tvingades han i stället leva sina sista decennier tämligen obemärkt i styrelserummen på diverse internationella försäkrings- och investeringsbolag. Det smärtar att tänka på det. 

Det nya i Hollywoods nya ”milf”-trend, skriver Catia Hultquist, är att de pilska damerna inte straffas efter att ha förfört unga pojkar. Jag antar att det räknas som ett framsteg för jämställdheten, men jag är inte alldeles säker på att jag håller med. Jag är till att börja med långt ifrån säker på att de äldre män som har så dåligt omdöme att de lägger an på yngre kvinnor, går skadeslösa ur äventyret. Det mesta pekar på motsatsen. Men framför allt är det mycket möjligt att den höga aktning som vi har för äldre kvinnor inte beror på deras goda omdöme och karaktärsfasthet. Kanske är skälet till att de har en så respektabel särställning att de helt enkelt varit rädda för straffet om de gav efter för sina sexuella lustar vad gäller unga män. Om det är så, utsätter Hollywood oss för ett farligt experiment. 

Vill vi verkligen ha en värld där mogna kvinnor utan minsta rädsla hänger utanför gymnasieskolorna som sexuella rovdjur på jakt efter färska byten? Skulle du vilja se din egen mor lystet låta blicken svepa över varje passerande artonåring? 

Sedan Dagens Nyheter avskaffade djävulen 1909 har mycket elände inträffat. Låt oss noga tänka över saken innan vi lägger sten på börda och löser de mogna kvinnorna från repressalier på erotikens område. 

Söndag 

Det ryktas att Aftonbladet innan året är slut kommer att upphöra med att trycka sin tidning. Om så är fallet kommer även Expressen att lägga ned sin trycksak, eftersom distributionen skulle bli alldeles för dyr. 

Det officiella skälet till detta historiska beslut är att bägge tidningars ”läsare” numera i allt större utsträckning föredrar ”nätet”. Det är kanske sant, men jag misstänker att det huvudsakliga skälet snarare är att kvällstidningarnas ”läsare” inte längre kan, eller är beredda att gå igenom omaket att faktiskt läsa. De vill titta på bilder, helst sådana som rör sig och vila ögonen på AI-genererade pojkar och flickor som läser nyheterna högt för dem, så att de slipper göra det själva. Den genomsnittliga kvällstidningsläsaren har helt enkelt regredierat till den ålder då böcker var något föräldrar läste högt ur, även om innehållet i de böckerna sällan hade att göra med matlarm, träningstips och instruktiva frågespalter om gruppsex. 

Att kvällstidningarna, som rent faktiskt bedriver en verksamhet som numera är så styrd av algoritmer och dataanalys att de antagligen är den mest vetenskapliga sektorn vi har i samhället, inte skulle känna till detta är omöjligt att tro. Att de inte säger det rakt ut är begripligt. De vill varken förolämpa sina läsare eller ta ansvar för vad de ställt till med. Jag antar att vi får trösta oss med att det här är precis vad La Rochefoucauld menade när han konstaterade att L'hypocrisie est un hommage que le vice rend à la vertu. 

Måndag 

En av Kapstadens alla charmiga egenheter är ”the noon gun”, det kanonskott som avfyras från en pjäs från 1790-talet placerad på Signal Hill prick klockan 12. Så har det varit i 219 år, trots att skottet egentligen inte varit till någon nytta för sjöfartens behov av att fastställa exakt tid på 207 år. 

Med tanke på hur långsamt ljudet färdas är kanonskott en undermålig variant av Fröken Ur. Krutröken är, om den kan observeras, mer pålitlig, men ingendera har som sagt spelat någon egentlig roll på över 200 år, sedan en tidkula installerades på Signal Hill. Ändå skjuts det varje vardag, vilket är en påminnelse om Sydafrikas brittiska historia. Engelsmännens alldeles särskilda form av sunt förnuft tar sällan hänsyn till praktisk användbarhet, men desto mer till traditioner. 

Jag var länge osäker på om min dagbok läses i Amerika, men efter att ha tagit del av president Bidens svepande benådningar är det rätt uppenbart att han läst och tagit till sig min sista dagbok från 2024. Nu återstår att se om även den tillträdande presidenten gjort det och vidtar lika generösa mått och steg. 

Det kanske fortfarande dröjer ett litet tag innan mitt förslag fullt ut genomförts och alla amerikaner står över lagen, vita som snö och, förhoppningsvis, oskuldsfullt nakna, men vill man vägleda politiker på den här nivån måste man vara beredd att visa visst tålamod. Jag är nöjd om amerikanerna lägger kläderna åt sidan till nästa turistsäsong. 

Tisdag 

Är Elon Musk fascist eftersom han gjorde fascisthälsning, eller gjorde han fascisthälsning eftersom han är fascist? Båda ståndpunkterna är välrepresenterade i pressen i dag och jag antar att det är av akademiskt intresse för den ordningsamme, men så vitt jag kan förstå är konsekvenserna av båda alternativen i stort sett desamma. 

Kanske borde vi ha sett det tidigare. Vi har trots allt tillgång till enorma mängder kunskap tack vare modern teknik. 

I den kanadensiska studenttidningen the Brock Press läser jag till exempel att ”den massproducerade bilen är grundläggande för ett fortlöpande fascistisk drag som föddes i amerikansk liberalism, underblåstes när fascismen tog makten över västeuropeiska regeringar och fortsätter i dagens nyliberalism: storföretagskapitalism och dess hyperrationalistiska imperativ till förmån för accelerationistisk tillväxt som använder rå hierarkisk strukturering av den produktiva organisationen i det syftet”. 

Frågan skribenten ställer är om ”bilen är fascistisk” och svarat är – även om det är ”för reduktionistiskt” att hävda att ”bilkörning skapar politisk fascism” – på det stora hela ja. Bilens ”objektiva våldsamhet, bidrag till att förstöra miljön och dess funktion som signifikant med referens till social stratifiering” bevisar dess ”latenta fascism”. 

I en annan publikation, Uneven Earth, påpekar en politisk ekolog från University of Michigan att bilen ”representerar två oupplösliga former av våld: den långsamma processen av att rensa den allmänna staden till förmån för rasifierad privatförmögenhet och det akuta våldet av fascistiska bilattacker”.  

Artikel efter artikel slår fast den uppenbara kopplingen mellan bilen och fascismen. Som svensk blir jag särskilt skakad av en bild där Nigel Farage poserar bredvid en Volvo. 

Så här i efterhand framstår det som uppenbart att bilfabrikanten Elon Musk egentligen aldrig hade något val, när han väl givit sig in i branschen. Hur många Teslaköpare skulle inte ha sluppit den skam och vånda de nu tvingas genomleva, om de bara brytt sig om att ta reda på detta, innan de köpte sina fascistiska fordon?  

Onsdag 

Jag har alltid misstänkt att valhemlighetens främsta syfte är att vi ska slippa ta ansvar för vad vi ställt till med. Så länge ingen kan kontrollera vad som faktiskt skedde i båset, kan de som röstar alltid hävda att de röstade för något annat än det vi faktiskt fick. När Sara Skyttedal nu är oförsiktig nog att berätta att hon som aktiv kristdemokrat röstade på Socialdemokraterna i det vi som inte är födda i går fortfarande kallar landstingsvalet, bekräftar hon min misstanke. 

Skyttedals skäl att rösta på Socialdemokraterna var att vården hon fick som EU-parlamentariker i Bryssel var så mycket bättre än den vård hon fick i Stockholm. Nu, tack vara Skyttedal och andra likasinnade, är den vård man får i Stockholm antagligen i paritet med den man får i Astana. 

Det är generöst av Skyttedal att lägga det hon har kvar av sitt rykte och spela bort det för att bevisa min poäng. Men hon skulle gjort klokt i att hålla på valhemligheten. Själv har jag sedan länge insett att det bara finns ett ärligt sätt att hävda sin oskuld: att låta bli att rösta. 

Var vänliga att notera detta: vad som än händer, på vilken politisk nivå det än gäller, kan jag bortom allt tvivel garantera att jag inte har del av skulden. 

Torsdag 

Det är, för att indirekt återknyta till gårdagens notering, en rätt omvälvande händelse när man stöter på en politiker som man inte bara känner sympati för, utan faktiskt nästan tror på. Att det inträffar för mig under omständigheter där jag inte tillåts rösta, även om jag skulle vilja, är precis vad man kunde förvänta sig. 

I dag åt vi lunch och lyssnade på ett tal av Kapstadens borgmästare Geordin Hill-Lewis. Det mesta talar emot honom. Han blev parlamentsledamot som tjugofyraåring och borgmästare vid 34, ett slags karriär som vanligtvis tyder på en ohälsosam makthunger och politisk broileruppfödning. Hans optimism är outsläcklig och han säger de mest absurt ambitiösa saker för att befinna sig i ett land som på många sätt är hopplöst, men han verkar tro på dem. Sådant är vanligtvis outhärdligt. 

Men den här, tror jag, är något av en nationell skatt. Han är inte alldeles olik Boris Johnson, som faktiskt var en mycket framgångsrik borgmästare, men med den avgörande skillnaden att Hill-Lewis verkar ha en hälsosam dos självdisciplin. 

Det märks också i de svar han ger på frågorna som lokala journalister ställer efter talet. Många handlar om huruvida han tänker sig fortsätta sin kometkarriär och bli partiets – Democratic Alliance – ledare. Han förnekar sådana ambitioner. Men alla svar han ger – om allt från vattenkvalitet till husockupanter – är välinformerade, detaljerade och fulla av fakta. 

De ”frågor” han får är däremot mestadels långa, planlösa utläggningar av något slags sörja där det är näst intill omöjligt att skilja fakta från åsikter och tankar från känslor. Vilket får S och mig att konstatera att det visserligen finns en hel del politiker som är duktiga på att undvika att svara, men det finns betydligt fler journalister som lyckas undvika att ställa begripliga frågor, även om de försöker ställa dem.