Lajv på blodigt allvar

Mitt sommarlov i år är tillägnat lajvrollspelet Just A Little Lovin som går av stapeln utan­för Oslo i juli. Handlingen utspelar sig i delstaten New York på USA:s nationaldag under åren 1982–84. En reklamare arrangerar sin årliga fest för vänner och bekanta från Manhattans bögvärld. I grannhuset festar en grupp tidigare barncancerpatienter, nu unga vuxna ur den första generationen för vilken diagnosen inte var en dödsdom. Nya vänskapsband formas. Sedan drabbas sommarkolonin av aids.

Ett lajv är lättast att föreställa sig som en teaterpjäs utan publik. Varje deltagare upplever handlingen genom den egna rollens upplevelser, tankar och fysiska reaktioner. Det är den egna kroppen som fryser, rodnar, gråter, stelnar, hungrar, njuter, räds. Detta imponerade inte på kritikerna som startade debatt om lajvet på Expressens kultursidor i våras. »Tillåt mig … tvivla på argumentet att det faktum att man delar kropp med sin rollfigur … höjer projektet ovan kitschribban«, skrev Johan Hilton. Liksom sin kollega Philip Teir provocerades han särskilt av spelets hemsida, som illustrerats med bilder från spelfilmer och porträtt på partyprofiler från eran. De målade upp ett slags Angels in America-hotbild, att aids-krisen reduceras till en kittlande lekplats för (underförstått straighta) medelklasseskapister.

Det är sant att hemsidan endast ytligt behandlar homorörelsens födelse och politisering, samtida politiska strömningar från 70-talsfeminismen till Reagan-kampanjen samt de vidriga sociala och mediala stämplingsmeknismerna som drabbade offren i en katastrof vars like vi inte sett i västerländska samhällen i fredstid sedan spanska sjukan. Det är för att detta är spelets kärna, sådant spelarna fördjupar sig i tillsammans inför lajvet. Det kan icke-lajvande kritiker förstås inte veta. En annan viktig pusselbit framgår inte heller: att spelet trots festmiljön under stora delar av sina 72 timmar inte kommer att vara kul. Rörande, intensivt och lärorikt – men jobbigt.

Oron över att tragedier exploateras är alltså felriktad den här gången, men i grunden är den legitim och bränner till där kritiker konfronteras med deltagarkulturens anarkistiska utgångspunkt. Ambitiösa nordiska lajvrollspel för vuxna produceras i dag inte bara inom rollspelsrörelsen utan också för amerikanska samtidskonstinstitutioner, europeiska public service-bolag, svenska skolor. Ändå är den formmässigt en hemsnickrad folkkultur. Kitsch-risken detta självklart innebär kan vår kritikapparat inte hantera.

»[V]em har egentligen rätt att spela sjuk?« frågar Teir retoriskt och antyder därmed ett svar: kvalificerade konstnärer med personlig koppling till tragedin. Man kan dra paralleller till Förintelsen, som ännu för några årtionden sedan endast var ett acceptabelt ämne för konstnärer som själva var barn till överlevare. På den tiden hade Kapo, ett danskt lajv nu i höst om maktdynamik i fångläger, knappast fått offentlig finansiering.

Få av aids-katastrofens offer efterlämnade egna barn. Däremot hade majoriteten av Just A Little Lovin-deltagarna själva varit berörda om de fötts 30 år ti­di­gare. I en perfekt värld hade jag förstås i stället lajvat med värdekonservativa politiker och straighta högstadiekids från bögknackar­orter. Deras tolkning av det tidiga 80-talets homovärld hade garanterat varit kitschigare och mer onyanserad än queeraktivisternas som präglar ensemb­len i dag. Men i ett medium som bygger på em­pati, som gör viktiga insikter nästan omöjliga att värja sig mot, är den viktigaste måttstocken alldeles en annan: betydelsen av och kraften i de människo­öden man skildrar.