Lämna fjärilarna åt kulturdepartementet
Tusen sorters fjärilar flyger runt i min villaträdgård. Kanske är det dags att kalla in kulturdepartementet?
Toppbild: Unsplash
Läs nedanstående stycke högt. Ljuda långsamt varje stavelse. Nu blir man knappast intelligentare av att variera sitt språk, men det kan vara bra av andra skäl. Förnöjelse är bara ett. I det här fallet kan ramsan som följer dessutom ligga som en mystisk melodislinga bakom en tanke, på gränsen mellan kulturpolitik och naturpolitik.
Glitterdystermal, kapuschongfältmätare, dubbelsäckspinnare, gråfibblefjädermott, gullviveblomvecklare, tvillingtågsäckmal, molnugglemott, karborrekorgmal, skugglinjelövmätare, klövergrönglanssäckmal, galldunörtsbrokmal, högstjärtsmott, uroxhornmal, krypvideglasvinge, brakvedsbrokmal, svartpunktsjordfly, getväpplingspalpmal, gökärtssikelvecklare, lönnfruktsdvärgmal och sandsnedbandsvecklare.
Nå, inget man tonsätter och sjunger på Skansen kanske, men ändå.
Listan är ett axplock av de inalles 510 fjärilsarter som fastnade i en fälla jag hade uppställd i trädgården härom året. Ungefär alla har sådär surrealistiska namn, utom Batrachedra confusella för den var tidigare okänd och hade därför när listan skrevs ännu inte passerat sammanträdesbordet hos kommittén för fjärilsnamn. Ett rykte i branschen säger att den ska heta tallsmalvingemal. Gott så. Att utöver de latinska tänka ut svenska namn på insekter är inte lätt; alla de bästa är upptagna – ekoxe, pissmyra, flatlus – och mångfalden är ofattbart rik.
Jag hade anmält mig som frivillig i det så kallade Malaisefälleprojektet, en kartläggning av Sveriges förvånansvärt outforskade insektsfauna. Min uppgift var att vittja fällan varje vecka, en plastburk med sprit skulle bytas, och nu har en mindre armé av experter börjat gå igenom dessa burkar. Man började med fjärilarna. Enklast så. Fjärilsfaunan i vårt land är förhållandevis väl känd, kräken är ofta stora, åtminstone fullt synliga, och eftersom just malaisefällor är designade för att fånga steklar och flugor är de inte oöverstigligt många, i mitt material bara drygt 4 000 individer.
Det som förvånade forskarna var artantalet.
I Sverige finns 2 900 fjärilsarter. De flesta är mindre och flyger på nätterna. Vanliga människor ser dem inte. Om hälften försvann skulle knappast någon märka skillnaden; att alla dessa arter skulle vara livsviktiga för vår egen överlevnad är en saga för barn. Viljan att bevara dem, som jag till fullo delar, är stark ändå.
Nu fastnade alltså drygt 500 arter i mitt nät, en sjättedel av Sveriges fjärilsfauna, och det under en ganska kort period. Sex av dem förekom i fler än hundra exemplar, medan ungefär 200 bara dök upp som solitärer. Ett ex per art. Utifrån det, och utifrån det jag vet om vad som flyger i trädgården utan att fastna i fällor, kan man gissa att det verkliga artantalet är närmare tusen. Fjärilar! I en vanlig villaträdgård!
Visst, jag valde min boplats med omsorg en gång i ungdomen, men så märkvärdig är den inte. En lagom slummig tomt vid en sjö i det sydostligaste hörnet av Uppland. Några naturreservat finns inte ens i närheten. EU:s inflytande över markanvändningen är nära noll. Så vad är problemet?
Ja, framför allt är det mindre än vad som sägs. Nu vet jag förstås att varje sådan utsaga omgående misstänkliggörs, som vore budbäraren utsänd av Djävulen själv eller i bästa fall en idiot, nyttig endast för onämnbara exploatörer. Det får man leva med. Inom naturpolitiken har det alltid varit skottpengar på optimister. Klockan är fem i tolv, punkt. Det har den varit så länge jag kan minnas. Därvidlag gör jag mig inga illusioner. Den som till exempel säger att naturreservat är en lika dålig nödlösning som en gång de nordamerikanska indianreservaten får inte många poäng hos Letzte Generation och andra Sista Dagars Heliga.
Mitt bidrag får i stället bli en idé om kulturpolitik. Om nu alla de där satans krypen inte är livsnödvändiga, utan mera som poesi, kunde vi då inte överföra frågan om den biologiska mångfalden till kulturdepartementet? Problemen är likartade, inte bara när det kommer till bristande språkförståelse, nedlagda bibliotek och invasiv skräpkultur.
De som påstår att världen går under drabbas alltid av bakslag när det visar sig att man hade fel. En driven missionspredikant kan visserligen förnya profetian och modifiera sitt frälsningsbudskap, men stabil politik blir det inte. Med en kulturpolitisk inställning kunde vi stärka den biologiska mångfalden, inte för att vi måste, utan för att vi vill. Ett stadigare bygge, tror jag.
När det hedervärda Malaisefälleprojektet har sorterat och artbestämt flugorna, stritarna och parasitsteklarna återkommer jag med en fördjupad rapport om denna kulturella rikedom.
