Ulrika Knutson: Land till salu

Nyss nåddes vi av ryktet att Boris Jeltsin på nittiotalet erbjöd Finland att »köpa tillbaka Karelen«! 64 miljarder mark stod det på prislappen.

Efter moget övervägande tackade finnarna nej. Arbetslösheten låg på tjugo procent och soppköerna ringlade. Spekulanterna var få, trots att Karelen verkligen var en finsk hjärtesak.
»Res till det fagra Karelen«, vädjar idag turistbyrån i Petrozavodsk, för döva öron.
Ingen kommer, mer än en och annan finsk turist.

Vid Onegas strand i Petrozavodsks hamn kan de med blandade känslor beundra en kolossal staty av Otto Ville Kuusinen, finskfödd guvernör över sovjetiska Karelen. Hemma i Finland har Ville snarast Quislingstatus. Hans fru Aino hamnade mycket riktigt i Gulag, så Stalin hade många hållhakar på Kuusinens.

Att turisterna inte kryllar kan ha med väghållningen att göra. Ryska vägar består mer av hål än av väg, och djupa hål. Men de dåliga vägarna slingrar vackert. Här finns stora skogar, frisk luft, stiliga kloster och god, rustik mat. Här ligger Ladoga och Onega, Europas två största insjöar, med egna skärgårdar och fint fiske (sedan industrin slagit igen och utsläppen minskat).

Fjärrkarelen är en sägenomspunnen trakt. Här sjunger Väinämöinen i forsarna. I dess byar reste på 1830-talet Elias Lönnrot, på jakt efter Kalevala – det som skulle bli Finlands nationalepos. Här finns fortfarande en och annan gammal tant som kan sjunga runosånger.

Det är alltså det finska hjärtlandet, och några sörjer nog att inte Landet kunde svara på Jeltsins bud. Det finns rentav de som vill ha revansch för Petsamo och Karelska näset.

Karelen är ju tragiskt krigiska gränstrakter. Här slogs redan ryssar och svenskar över karelarnas huvuden på sjuttonhundratalet. Här slogs karelarna bittert för sin frihet – som socialistisk republik – under ryska inbördeskriget ända till 1923, då de tvångsanslöts till Sovjetunionen.
Till Petrozavodsk kom många av de så kallade Kirunasvenskarna, svenska kommunister som lovades ett bra liv i Sovjet, men försvann spårlöst i Stalins läger.

Här slogs ryssar och finnar i vinterkriget och fortsättningskriget, som Sovjet vann. Skogarna är fulla av rostiga hjälmar och ärgade tomhylsor. Mellan träden skimrar vita aluminiummonument, där ryssarna hyllar sina fallna hjältar.

Genom Fjärrkarelen slingrar också Vitahavskanalen, Stalins stolthet. 100 000 fångar grävde kanalen, för hand, med hemmagjorda spadar och skovlar. Väldigt många dog, ovana vid hårt arbete, eller blev offer för tyfusepidemier.

Vitahavskanalen var Stalins allra första storskaliga slavarbetarföretag, som skulle följas av flera.
Till kanalinvigningen 1933 byggdes ett stort hotell i den lilla staden Medvezegorsk, där Stalin tillbringade några nätter. Det står kvar ännu, i grandiost förfall. Björkar växer på taket.
Legenden säger att Stalin inte var nöjd med sin kanal:

»Grund och dålig«, fnös han, och tänkte inte på hur djupt man kan gräva för hand.

Fem år senare lät han som tack skjuta många av dem som överlevt hans kanalbygge, inte minst de som var karelare.

10 000 av dem vilar nu i massgravar i en skog, inte så långt från Medvezegorsk. Skogen heter Sandormoch.

Länge var platsen okänd. Den upptäcktes först 1997, av en arkeolog och expert på Stalins fångläger. 10 000 människor som varit spårlöst försvunna sedan 1938 gav sig tillkänna. Nu är Sandormoch en sorgens minneslund.

President Putin är efterlängtad där, men han vill inte åka dit.

Varför inte? Helt enkelt därför att han själv är gammal KGB-man och inte gillar att påminnas om kollegornas alla övergrepp i det förflutna. Denna dystra sida av rysk historia vill ingen kännas vid.

Putin vänder ryggen åt Karelen, både det nuvarande och det förflutna.

Vagt unnar man karelarna ett bättre öde. De har varit värda ett bättre öde i drygt två hundra år. Jeltsins försök att sälja Karelen till Finland var kanske inte så dumt ändå. Men priset var för högt, precis som det alltid har varit för högt. Mätt i mark, rubel eller människoliv.