Landet vi älskar att hata

Det är som bekant lite socialt problematiskt att öppet bekänna sina sympatier för SD. Åtminstone om man tillhör den samhällsklass som ser den egna godheten och den sunda värdegrunden som ett bålverk mot avfolkningsorternas växande hoi polloi. Jag vill dock ta tillfället i akt att här »komma ut ur garderoben«, i förhoppning om att inspirera läsaren och eventuellt bidra till en mer livlig, tolerant och öppen samhällsdebatt.

Låt mig alltså gå i täten med att erkänna följande: djupt inne sympatiserar jag faktiskt mycket starkt med Sverigedemokraterna, inom ett begränsat politiskt område. Det området har på sistone blivit något av en hjärtefråga. För SD är i dag, ironiskt nog, det enda partiet som delar mitt brinnande hat mot vår reellt existerande svenska nationalism.

Det kan låta besynnerligt. Är det inte SD som är nationalisterna, de som står där och viftar med sina blågula flaggor? Svaret måste bli nej. Det räcker med att ha läst tidningarna på sistone för att förstå varför.

Det har varit något av en orgie i självförhärligande i det ack så osjälvsäkra landet lätt och lagom. Svensk nationalism – våra malligaste översittarreflexer, vår mest banala och dumdryga nationalchauvinism – sitter inte i viftandet med flaggan eller hyllandet av Hans majestät konungen. Inte heller i alla de ädla tallar som hamnar i Uppsalastudenternas förlovade snapsglas. Svensk nationalism ligger i den egna uppblåsta självbilden om svensken som unikt progressiv och utvecklad. Andra länder må vifta med sina flaggor och berätta lögner om sin egen förträfflighet, men inte vi. Absolut inte vi. Vi är helt enkelt för moderna, för utvecklade, för avancerade för att ägna oss åt sådant.

Det är inte så att vi skulle råka vara genetiskt eller kulturellt bättre än människor i andra länder eller kulturer – något sådant låter ju faktiskt snudd på rasistiskt! Vår förtjänst ligger helt enkelt i att vi kommit längst i en universell mänsklig »utveckling«. Den som började någonstans vid upptäckandet av elden och som slutar någonstans i en framtid fylld av rymdskepp, mindfulnesskurser och delad föräldraledighet. Tids nog kommer alla andra människor att klättra lika högt på stegen som vi, och då kommer de också att se ut precis som vi.

Arma polacker envisas fortfarande med att vara lojala mot Polen och måste således låtsas som att polskt kött är bäst och mest hälsosamt i Europa (något som troligen inte stämmer, med tanke på överanvändningen av antibiotika och dylikt), men svensken har inte längre sådana primitiva lojaliteter. Svensken är enbart lojal gentemot den mänskliga utvecklingen som sådan. Enbart i det progressiva Sverige hör det till normen att vägra vapen och skända flaggan.

Ta den senaste tidens »slöjdebatt« som exempel. I vilket annat land som helst skulle denna debatt vara omöjlig: när regeringen åker till Iran för att gynna det egna näringslivet, skulle folk helt enkelt anta att det gjordes av rent ekonomiska, egoistiska skäl. Icke så i Sverige: här låtsas vi som om vår försäljning av fälthaubitsar och pansarskott till förtryckande gulfstater utgör ett led i en så kallad feministisk utrikespolitik. Därför måste vi stöta och blöta frågan om huruvida ännu en handelsexpedition å Svenskt Näringslivs vägnar möjligtvis går att tolka som hycklande. Kanske till och med går stick i stäv med fina moraliska principer?

Eller varför inte ta det kollektiva nervösa sammanbrott som Sveriges medieelit upplevt efter att en viss Donald J. Trump påstod att Sverige hade problem som en följd av den senaste tidens invandring? Trump må vara en narcissist, men inför den osäkra, harmsna narcissism som därefter kablades ut på svenska nyhetslöp och i svenska kolumner, står sig till och med Trumps ego ganska slätt.

SD har sina egna skäl att hata den faktiskt existerande svenska nationalismen. För det första tillåter den inte att folk på allvar står och viftar med svenska flaggor, för det gör ju bara folk i andra, sämre länder. Därför stör SD den nationalistiska idyllen och måste stötas bort som främmande element. För det andra är den accepterade svenska nationalismen främst koncentrerad till de övre skikten i vår befolkning, skikt som SD är beredda att ge på båten. Men att oroa sig över Sverigebild och värdegrund ter sig ganska avlägset för dem i Sverige som idag tvingas föda barn vid vägkanten, eller får sina butiker sönderslagna och rånade stup i kvarten. Att ta kål på denna politiska klassmarkör är därför en god sak, oavsett om det görs av fel anledningar.

Tyvärr är risken att vi i SD-Sverige kommer att tvingas grilla hamburgare, sjunga marseljäsen, kyssa porträtt av kungafamiljen och andra »patriotiska« saker som Jimmie och Mattias sett att folk gör i någon HBO-serie de tittat på. En sådan framtid skulle framstå som dystopisk, om det inte vore för sjaskigheten i det ultranationalistiska, ultraosjälvsäkra Sverige vi faktiskt redan lever i.