Länge leve ledarkulten

Ordet »förankring« är en styggelse. Det ska förankras hit och dit i alla möjliga sammanhang, och mest av allt i det social­demokratiska partiet. När något är förankrat får det demokratisk legitimitet; det är det som är syftet. Officiellt. Inofficiellt är syftet att ingen ska behöva utöva något som ens påminner om verkligt ledarskap.

När nu socialdemokraterna – socialdemokratin, som partiet brukar kallas när alla är ombord och skutan är riktigt välförankrad, vilket kanske inte riktigt är fallet för tillfället – ska hitta ny politik eller ny strategi eller bara ny partiledare kan det vara bra att ifrågasätta denna eviga förankringsiver. Hittills har obegripliga procedurfrågor och sammansättningar av valberedningar dominerat. Det ser rätt makabert ut. Visst, det är säkert viktigt med bred och korrekt protokollförd förankring och allt det där, men en sak kan jag lova: samtliga individer i detta land som inte skiter fullständigt i vad partiets verkställande utskott gör och tycker, sitter själva i partiets verkställande utskott. Detsamma gäller distriktsklubbarna och allt annat vad det nu heter.

Den självbild av helig folkrörelse som socialdemokraterna inte verkar klara sig utan motsvaras i verkligheten av något helt annat: bilden av ett parti som är så självupptaget med politrukmanövrerande och falangintriger att en landsomfattande huvudvärk infinner sig. Varefter tv-kanal byts och det röstas på annat. Vad som helst annat.

Ett mandat har en politiker i förhållande till väljarna, inte till diverse obskyra partiorgan. Den soppa socialdemokraterna bjöd på efter valet – där samma figurer som under valrörelsen ilsket propagerat enligt en viss linje sedan gick ut och helt förkastade den – lämnar en eftersmak som inte lär avta i första taget. För det är inte så man gör. Först byter man ut ledarna, sedan påbörjar man ett förändringsarbete. Det är en fråga om logisk ordning, om att inte framstå som kompletta hycklare, om att inte vara dummast i huvudet på norra halvklotet och det helt öppet, inför inbjudna tv-kameror och en förbluffad väljarkår.

Det talas nu om att man inte får sopa den nödvändiga politiska förnyelsen under mattan i och med ledarbytet. Och det låter ju bra. Det är bara det att i praktiken innebär detta att kommittéer och arbetsgrupper ska sitta i det oändliga och komma överens och förankra halvt ihjäl sig. Det är inte rimligt. Det finns en alldeles utmärkt förankringsritual i svensk demokrati: den inträffar vart fjärde år och kallas för valdagen.

När Reinfeldt säger att han inte vill luckra upp Las eftersom anställningsskyddet har så starkt folkligt stöd visar han att det är väljarna och inte ett parti som är hans främsta intresseområde. När Sahlin säger att hon väl visst kan tänka sig att ha med Ohly i det rödgröna samarbetet framträder med andlös tydlighet att hon aldrig ens blivit utsläppt genom dörrarna till partikansliet, än mindre hunnit börja tänka på väljarna och landet. Folk belönar ledare som utmanar sina partier – Clinton, Blair, Cameron. Ingen litar på den som bara söker konsensus. Hur ska en sådan ledare kunna försvara landets intressen? Man släpar sig till vallokalerna för att välja statsminister, inte föreningsordförande.

Partiet väljer en ledare och ger den ledaren ett tydligt mandat att styra och förändra partiet, och sedan möter ledaren väljarna och ber om deras förtroende. Går det åt helvete får man väl byta ledare igen tills man hittar någon av kvalitet. Går det bra blir det politik. Riktig politik. Förhoppningsvis så långt bort från folkrörelsebyråkratin som möjligt.