Länge leve samordningen!
Vi hatar inte varandra men vi står långt ifrån varandra«, sa Elektrikernas förhandlingschef Urban Pettersson.
»Killarna gaddar ihop sig och gnäller på varandra. Det blir ett slags tuppfajt«, suckade Kommunals tidigare ordförande Annelie Nordström.
Fackliga sammandrabbningar är inget nytt. Men bråket mellan LO-förbunden för ett år sedan blev ändå historiskt.
För första gången på 20 år lyckade de 14 LO-förbunden inte ena sig inför avtalsrörelsen.
Snart är det dags för ett nytt försök. Men det ser inte lovande ut. Till och med LO:s mest tongivande aktörer beskriver oddsen som dystra.
Varför är det viktigt att de olika facken kommer överens?
En av pelarna i den svenska löne-modellen är att LO lyckas ena sina förbund inför varje avtalsrörelse. På längre sikt vinner båda sidor vid förhandlingsbordet på att de konkurrensutsatta industriföretagen sätter »märket« för nivån.
Men när förbunden springer åt olika håll står LO:s makt på spel. Hur kontroversiellt LO:s inflytande än är i vissa läger, försvagas den svenska modellen av ett LO utan ordning.
Det är ändå inte svårt att förstå varför de olika förbunden har börjat tänka på sig själva. Med svikande medlemstal måste de motivera sin existens. Då krockar det kortsiktiga perspektivet med det långsiktiga.
Just nu går till exempel byggsektorn på högvarv. Frustrationen växer därför när de som jobbar i den måste hålla igen av hänsyn till exportindustrin. Konstellationen 6F – Byggnads, Fastighets, Målarförbundet, Seko, Transport och Elektrikerna – såg i våras chansen att utnyttja sin nya maktposition. Stridsyxan kom fram och 1 650 byggarbetare togs ut i strejk i april.
Karl-Petter Thorwaldsson kontrade. I ett utspel tillsammans med Carola Lemne, ordförande för Svenskt Näringsliv, manade han förbunden att respektera »märket«.
En ohelig allians, tyckte många inom de egna LO-leden.
På kort sikt kan en huggsexa om löneutrymmet ge medlemmarna fördelar. Men det är ändå lite som att kissa på sig: först värmer det, sedan blir det kallt och obekvämt.
Byggnads och Målarna retirerade efter att LO-basen tagit dem i örat. Kommunals utbrytning, som gav 150 000 undersköterskor 1 020 kronor, 4,3 procent, i löneökning, backades däremot upp av LO. Den fallna samordningen blev i praktiken bingo för Kommunal.
Annelie Nordström kunde nöjt konstatera att kvinnorna för en gångs skull inte drog kortaste strået: »Att påstå att det krävs högre kompetens för att reparera en bil än att ta hand om dementa människor är absurt«, sa hon.
Löneskillnader mellan män och kvinnor har LO tampats med i 100 år. Nu finns ett beslut om att de ska halveras inom tolv år. Oceaner av tid, kan tyckas. Ändå gick det inte att enas om ens ett steg i den riktningen.
Kvinnor tjänar 88 procent av mäns löner.
88 procent råkar samtidigt vara den omstridda lönenivå som utländska byggnadsarbetare tillåts ha jämfört med svenska kolleger, enligt en färsk dom i Arbetsdomstolen. »Lönedumpning«, kommenterade Johan Lindholm, ordförande för Byggnads.
Motsvarande ramaskri om dumpning av kvinnolöner har inte hörts. Tydligare kan knappast prioriteringarna illustreras när det kommer till kritan.
