Längtan efter uppföljare

När jag var fjorton blev jag gravt beroende av David Eddings fantasyserie »Sagan om Belgarion«. Jag tyckte att böckerna var spännande, nyskapande, till och med lite sexiga. I dag kan jag förstås se att den bedömningen var helt felaktig, precis som jag tror att tonårshorderna som hyllar Stephanie Meyers »Twilight«-romaner en vacker dag kommer att famla efter skämskudden vid tanken.

Jag minns hur det efter den tredje boken liksom vansinnesvärkte i hela kroppen vid tanken på att vänta fyra månader på nästa översättning. Och den enorma lättnaden då jag förstod att originalet fanns på engelska på biblioteket. Mina språkkunskaper var inte i nivå med uppdraget – när jag senare läste serien igen insåg jag att jag inte fattat någonting av hela fjärde boken – men det lossnade efter ungefär 400 sidor. Eddings är en ganska undermålig författare, men han gav mig ett språk. Jag hade nog aldrig pluggat medeltida litteratur vid Oxford om jag inte först hade halkat in på engelskan genom Eddings hyperkommersiella bruksepik.

Belgariaden var ett tidigt exempel på många av de trender som femton år senare fortfarande dominerar i barn- och ungdomslitteraturen. Unga läsare har förstås alltid gillat bokserier – tänk på Richmal Crompton, L.M. Montgomery, C.S. Lewis och de många författare som döljer sig bakom Kitty-seriens Carolyn Keene. Men bestsellerserier med en trygg genre-hemvist som tilltalar både ungdomar och vuxna har blivit bokbranschens heliga graal först under min livstid. Det talas väldigt mycket om hur J.K. Rowling förändrade barnboksindustrin, men jag tror det också är viktigt att vuxengenerationen redan var förberedd på Harry Potter genom författare som Terry Pratchett, David Eddings och Douglas Adams. När jag häromveckan firade min examen genom att tokshoppa i en bokhandel i England stod den färska uppföljaren till »Liftarens guide till galaxen«-serien på hedersplats både på barn- och vuxenavdelningarna. Adams är död, och det är barnboksförfattaren Eoin Colfer som fattat pennan – och han är en nutida Eddings, mest känd för sin enormt framgångsrika fantasyserie »Artemis Fowl«.

Mer förvånande är att man nu också vänder sig till nostalgiläsarna med nya uppföljare på gamla barnboksklassiker. Utan några större förväntningar på kvalitet kände jag mig ändå alldeles tvungen att köpa »Return to the Hundred-Acre Wood«, David Benedictus officiella uppföljare till Nalle Puh-böckerna, Geraldine McCaughreans »Peter Pan in Scarlet« och Hilary McKays »Wishing for Tomorrow«, som tar vid där Burnetts »En liten prinsessa« tog slut.

Jag stod och vägde ett bra tag vid Dacre Stokers »Dracula: The Undead«, men lade den ifrån mig främst för att det bara blev för mycket med en ättling till Bram som heter Dacre och försöker casha in på Twilight-boomen. Och vad säger ni om Frederick Forsyths »Phantom of Manhattan«, där Gaston Lerouxs Fantomen på Operan emigrerar till USA för att bli freakshow-magnat på Coney Island? Den är i och för sig från 1997, men aktuell som grund till Andrew Lloyd Webbers nya musikal. Ett fruktansvärt koncept? Eller helt oemotståndligt? Är jag bara ett offer för reklam och manipulation om jag blir lite fascinerad?

Till och med när jag läst böckerna har jag rätt svårt att bedöma om jag gillar dem eller inte. Bara »Peter Pan in Scarlet« kan jag rekommendera utan tvekan: den innehåller ett spontant könsbyte redan i första kapitlet och är så spännande att jag tvingas läsa riktigt långsamt för att ransonera. Ja, jag fick liksom lite Eddings i magen. Åh! Hoppas, hoppas att McCaughrean får lov att skriva en till.