Lantisar är smartare än stockholmare
En bekant bjuder in mig till den nya Facebookgruppen »Glesbygdsgirls«. Det är en grupp där kvinnor som bor eller har bott på landsbygden ska peppa varandra och dela med sig av sin glesbygdskärlek. Så himla bra, tänker jag som i själ och hjärta är en stolt lantis även om jag nu bor utanför Stockholm. Det dröjer bara fem minuter innan det dyker upp kommentar från mina andra vänner. »HAHA, kul grupp, ska ni diskutera pelargoner och vilka typer av höns ni ska ha eller? Kanske ge varandra lite tips på hembränt och dansband?«
Men låt mig bara säga direkt. Har man inte vuxit upp på landsbygden har man ingen aning om vad man pratar om. Ingen. Aning. Det går inte att jämföra med att åka till stugan på landet. Det går inte att jämföra med att man ofta hälsade på sina morföräldrar på vischan som barn. Har man inte bott och verkat i glesbygd vet man inte hur det är.
Oftast när jag berättar att jag växt upp på ett lantbruk i en liten by i skogen får personen nått medlidsamt i blicken. »Men oj, stackare, mitt i ingenstans. Och ändå bor du i stan nu och är ju typ ... normal«. Det är så konstigt det där. Som om lantisar inte är riktigt med på banan och det är därför de måste bo på landet. Det är Stefan och Christer, munnen full med snus och gevär i handskfacket. Tjofadderittan, en lantis med halm ur snickarbyxorna kan du inte ha i fina salonger. Jag har aldrig förstått varför det anses som man har mer koll när man bor i stan jämfört med på landet. Det är precis tvärtom.
Att bo på landet är nämligen inget för mesar. Det krävs att man är påhittig, kreativ, stark och modig. När man står fast med bilen i en snödriva på en landsväg utan mobiltäckning gäller det att veta i vilken ordning man gör vad för att komma hem igen. Eller hur man gör för att inte familjen ska frysa ihjäl när värmepannan gått sönder och det är tjugo minus ute. Det finns inga hantverkare, lattemaskiner, biografer, pizzerior eller dygnetrunt-öppna snabblivs. Det finns ingen post, inget systembolag, inga vårdcentraler eller knappt några skolor. På landet får man köra traktor när man är sex år och vara ensam i mörkret med närmaste vuxen på flera mils avstånd och gå flera mil i snö upp till midjan (eller om det var min morfar som gjorde det, minns inte). Vill man ha nåt på landet får man bygga det själv. Life hacks heter det numer i tv. Sunt bonnaförnuft heter det egentligen.
Hur kan det anses mer civiliserat att köpa lägenhet för 100 000 kr per kvm i Sveriges mest förorenade stad för att sen köa sig till alla moment i livet än när man bor i ett hus med egen trädgård och andas ren luft för en hundradel av de pengarna?
Nu kommer snart den första snön. Och ingen gång blir det tydligare än just då: storstadsbor har ingen koll. De må vara hur civiliserade som helst med sina märkesjackor och helskägg men de halkar ändå runt i sina nya bilar på vägar med 2 millimeter snö, de står huttrande i tunnstrumpor utomhus i minusgrader eller får panik om strömmen går i en kvart.
Och jo, vi ser allt att ni fnissar åt oss lantisar när vi besöker stan för att julhandla och inte rör oss vant vid den massiva trafiken, vid stressen i rulltrapporna eller att man måste gåspringa vart man än ska. Men då ska ni veta, det är inte det att vi inte kan göra som ni. Det är bara det att vi inte bryr oss. Har man dödat en höna med händerna för att få mat när man är insnöad i skogen skiter man duktigt i på vilken sida av rulltrappan man ska stå.
