Lärdom: Ha alltid låga förväntningar

Låga förväntningar är en fantastisk bundsförvant. Ta bara The Penguin, HBO-serien som slagit både diverse tittarrekord och en massa kritiker med häpnad. Produktionen är en spinoff från den senaste Batmanfilmen, där den tvålfagre irländaren Colin Farell gjorde sådan succé som fet och lytt Gotham-mafioso i mellansegmentet att alla ville ha mer.   

Och mer har vi sannerligen fått. The Penguin sparar inte på krutet någonstans – förutom där det är klokt att göra det, närmare bestämt för att inskärpa fysisk realism och psykologisk resonans. För att vara en amerikansk superskurksaga känns vissa scener förvånansvärt ofta som någonting hämtat ur guldåldern för fransk och italiensk film, med tysta ögonblick där små skiftningar i ansiktsuttryck och hastigt växlade blickar blir till intrigvändningar i sig. 

Det är rasande skickligt utfört, vilket inte (eventuella protestantiska fördomar till trots) hindrar att de inblandade verkar ha haft väldigt roligt. Här finns en sällsynt vällust i personporträtten. Farell möter sin like och överträffas – överskuggas, faktiskt – emellanåt av Cristin Milioti, som spelar gangsterbossdottern Sofia Falcone.  

Falcones bakgrundshistoria som mentalpatient handlar mindre om barndomstrauman och mer om cyniskt framtvingad psykisk sjukdom i vuxen ålder, vilket gör henne ganska unik som rollfigur och definitivt oberäknelig och livsfarlig. Det uppstår i flera scener en nästan ogenomträngligt tät magi när Pingvinen bara stirrar på henne: hjälplöst, hänfört. Skräckslaget. Då är hans vardagliga hänsynslöshet med ens som bortblåst. Han vet instinktivt, och tilltagande efterhand, att i en rättvis kamp mot denna motvilliga mörderska vore han ytterligt chanslös.          

Oz, Pingvinen, beskylls av lata kritiker för att vara lite väl inspirerad av Tony Soprano. Det är djupt orättvist. ”Sopranos” behövde inte slåss mot några genrefördomar – alla, från tonårskillar i Utah till psykoanalytiker i Brooklyn, avgudade redan Martin Scorseses filmer ”Maffiabröder” och ”Casino”, eller för den delen Coppolas ”Gudfadern”-svit. Nyhetsvärdet hos ”Sopranos” var det längre, lugnare formatet, plus att det nutida New Jersey framstod som så mycket mindre glamoröst än sjuttiotalets Manhattan och Las Vegas.  

Jag skulle gå så långt som att säga att ”Sopranos” bara var en tidsfråga. Det sägs ofta att HBO tog en enorm risk med att ge serien grönt ljus, men då får man vara bra enfaldig. När man godkände ”The Penguin” är det däremot högst relevant att prata om en viss djärvhet. Superhjälteproduktioner riktar sig med få undantag (som ”Watchmen”, även den på HBO) till en ung och ska vi kalla det rastlös publik, med begränsad aptit för sådant som mångbottnad karaktärsteckning och krävande samhällskritik. Titta bara på valfri film i Marvels universum, där det sällan går längre än fem sekunder mellan antingen explosioner, käftsmällar eller tidresande. 

Dessutom kan det ju bevisligen gå riktigt snett. Den som letar efter exempel behöver inte gå längre tillbaka än samma höst som den då ”The Penguin” har gjort sådan succé, och inte heller längre än till samma universum (DC). För är det någon satsning på annat än det förväntade i genren som verkligen nyss gick åt helvete så stavas den ”Joker: Folie à Deux”. 

Lärdomen? Jag säger det igen: låga förväntningar. På den nya Joker-filmen var förväntningarna, på grund av att den första lyckades sleva ner en massa ”Taxi Driver” och samtidskritik i superhjältesoppan, skyhöga. Det sjabblade man nu bort genom att tramsa till det med musikalnummer. 

”The Penguin” hade inga förväntningar på sig överhuvudtaget, annat än att den i bästa fall skulle bli rätt kul. Så ska en slipsten dras. Särskilt i undergångens Gotham City, där vi nu bor allihop lite till mans. 

***

Läs även: Högern borde se och lära av Yellowstone

Läs även: Vem är du i apokalypsen?