Lars Gustafsson

Lars Gustafssons eftermälen dryper av vördnad och stolthet över denne multibegåvade, spränglärde och internationellt erkände kulturpersonlighet. Trots det välförtjänta i hyllningarna kan jag ändå vagt höra en fnysning från andra sidan: I går reste de en galge, i dag reser de en staty.

En av Lars stora begåvningar var nämligen inte fullt så uppskattad. Genom sin skarpa lins såg han det andra inte såg eller inte ville se. Då höll han upp linsen mot solen och lät strålarna brytas mot kejsarens nakna hud tills ingen kunde missta sig på stanken av stekt fläsk. Lars var en sanningssägare. Priset han fick betala för modet att gå motströms utelämnas dock i de postuma levnadsteckningarna.

Men det var just detta mod som gjorde honom till ett av mina få fyrtorn i mörkret och det enda jag kan beklaga är att vår vänskap blev så kortvarig.

På ett annat plan har han förstås alltid funnits där. Hemma lästes hans böcker flitigt och i hans offentliga framtoning fanns ett uppkäftigt trots som stack ut och ristade sig in. »Tennisspelarna« var den första av hans böcker jag läste. Den kom ut strax efter att Sex Pistols avfyrat sin första singel och blixtrade lika snabbt och intensivt. Så lärde jag mig älska satir – beväpnad underhållning.

Många år senare talades det om Fången på fyren och Professorn i Texas, två exempel på vitt skilda, men lika verkningsfulla sätt att straffa ut obekväma sanningssägare.

I dag omnämns Lars Gustafssons professur på andra sidan Atlanten som en ärofylld, självvald och logisk följd av hans intellektuella prestanda.

Hade detta varit den enda förklaringen till posteringen i Texas skulle förmodligen Lars och jag aldrig ha mötts överhuvudtaget. Första gången vi sågs hade han redan nått slutet av sin resa, men fastän hans bagage var fullklistrat av statusmättade etiketter bar han det ännu framåtlutad, som i hård motvind. Det spelade ingen roll att det slutat blåsa och att han reserverats en hedersplats i den svenska stugvärmen. Också det ingick i dumskallarnas sammansvärjning. Judaskyssar bet inte på Lars. Hans sociala röntgenblick var lika laserskarp som hans absoluta gehör för det falska tonfallet hos en ögontjänare. Han avskydde dumhet, men hans definition av dumhet hade inget att göra med högre utbildning och mätbar intelligens. Tvärtom var den dumhet han såg sig manad att sticka hål på mest utbredd i den intellektuella eliten. Nu hade Lars inte gått med på att beteckna denna elit som intellektuell, eftersom den saknade just de kvalifikationer som bör krävas av intellektuella. En genuint intellektuell sneglar aldrig ängsligt mot flocken, lystrar aldrig efter husbondens röst. Den intellektuelle söker vetande och inte tro och måste därför våga svära i kyrkan.

Och det var i blasfemin Lars och jag fann varandra. Vid tiden för det uppmärksammade Pirate Bay-målet gick landets mest namnkunniga författare samman i ett upprop där de krävde införandet av en ny lag (Ipred) som skulle skydda upphovsrätten genom att underlätta avlyssning av medborgarnas internetaktiviteter. Ironiskt nog tillhörde just författarna den yrkesgrupp som aldrig riskerade att drabbas av fildelningens kraftigt överdrivna konsekvenser, men det hindrade dem inte från att bereda väg för den amerikanska nöjesindustrins pansarvagnar med sin kortege av lakejer ur den svenska politikens toppskikt.

Lars och jag råkade vara de enda i vårt skrå som öppet ifrågasatte denna kollegiala konsensus. På så vis kan man säga att dumheten förde oss samman. Men mot dumhet kämpar ju även gudarna förgäves. Vi talade därför mest om frihet. Frihet i alla dess former och storlekar, och vad den fick kosta. Då och då slängde Lars ur sig en passande aforism. Däremot ägnade han sig aldrig åt mansplaining. Hans bildning tycks snarare ha utgjort ett redskap som röjde bland snåren och höll sikten fri.

Efter vårt sista möte på tu man hand följde jag honom till bussen i isande motvind. Hans ena fot vägrade lyda honom, så han fick stötta sig på mig. Men han var på ovanligt gott humör. Han skulle till Berlin på en längre vistelse.

Nu har han rest bort för gott. Hans fyrtorn har slutat blinka. Vad mörkt det blev.